Förbjuden Zon

Efter ett snabbt övervägande skyndade den lilla skaran med Otto i spetsen in i garnisonsbyggnaden. Hallen innanför porten löpte åt båda håll och vek sedan av. Otto smög bort till hörnet och kikade ner i den dunkla korridoren där en dubbeldörr i bortre änden vaktades av en beväpnad knekt. De andra hade öppnat en dörr strax bredvid och kom in i någon form av vaktrum där ett bord och stolar stod utplacerade. Luxor fick plötsligt syn på kortlek och en hög korvören som låg utspridda på bordet och blev såpass exalterad att han skuttade genom luften och föll rätt mot bordet med ett rejält oväsen. Övriga förbannade den impulsstyrda ekorren men följde honom snabbt in i rummet varpå dörren stängdes tyst. Luxor som snabbt var på benen smög upp dörren igen och kikade ut just som den patrullerande knekten fick syn på honom. Dörren gick igen med en smäll varpå fotstegen på utsidan försvann bortåt. Otto öppnade åter dörren just för att uppfatta knektens skarprättarpipa genom dörrspringan innan han drog igen den och kastade sig åt sidan.  Ebbens som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu in bakom det raserade bordet och i samma stund som knekten på utsidan gjorde sig redo att sparka in dörren teleporterade han sig ut bakom knekten och avrättade honom med ett skott i bakhuvudet. Otto som inte förstått Ebbens psioniska krafter blev hysterisk när psi-mutanten efter att skottet hörts plötsligt knackade dörrens utsida och viskade att allt var löst. Han öppnade eld rätt igenom dörren och träffade Ebbens i benet. När han väl såg Ebbens på andra sidan blev han så förvånad att han inte ens bad om ursäkt för vådaskottet.

Jakten på Ottos far fortsatte genom byggnaden och efter att ha genomsökt några logement fann man en korridor med celldörrar. Ebbens haltade fram och lirkade händigt upp låsmekanismen med sina dyrkar. På en väggfast säng fann man den svårt misshandlade kapten Pieter från ångbåten Knögen. Otto gav honom en kurtzkarbin han funnit i ett av logementen och tillsammans fortsatte man leta sig igenom några tomma celler. Luxor kom rusande med en nyckelknippa han funnit men lyckades i all hast bryta en nyckel i låset till den sista cellen. Fången på insidan ropade för att höra vad som stod på men innan man hunnit förklara sig hade Wallé bränt bort låset med sin inbyggda laser. Fången presenterade sig som Preben från Nekropolis och kunde berätta att Ottos far Harald hade suttit i granncellen, men nyligen blivit flyttad till högkvarteret för "slutgiltig korrektion".  Samtidigt hade Luxors skarpa hörsel registrerat mängder av stöveltramp i riktning mot garnisonen.  Det var dags att fly!

Ute på gårdsplanen möttes man av en pluton inrusande knektar som återvänt från släckningsarbetet på flygfältet. Kulorna ven och när skarprättarkrutet slutligen lagt sig hade Ebbens lyckats teleportera sig oskadd upp i flygtornet  till den förtöjda zeppelinaren. Wallé, Otto och Luxor hade samtidigt lyckats klara sig undan i blotta förskräckelsen och med barrikader och en avbruten nyckel i låset förseglat ingången.  I kaoset hade man dessvärre glömt Pieter och Preben som i panikslagna vrål och bankande på den baklåsta dörren. Knallen från några ensamma skott skar genom natten och en otäck tystnad lade sig utanför ingången när sällskapet tog de sista trappstegen upp till den väntande zeppelinaren som strax flöt iväg obemärkt genom den mörka vinternatten.

Någon timme söderut skiftade det snöklädda landskapet nedanför till Gruznans karga isöken där de glaciärfrusna vidderna och atomvinterns polarkyla härskade skoningslöst. Genom bildförstärkaden uppfattade Otto snart det ensliga Fort Kapsej, Ulvrikets yttersta utpost  och den plats som märkts ut som det grå brödraskapets högkvarter. I skydd av mörkret bestämde man sig för att skapa en avledningsmanöver genom att släppa en av zeppelinarens två bomber någon kilometer utanför anläggningen. Bombluckan visade sig ha frusit fast i kylan men med en välriktade spark lyckades Otto få den öppen och snart skakades området av en våldsam explosion.  Nere på marken kunde man nu urskilja aktivitet och med oroväckande effektivitet var snart en trupp knektar på väg från Fort Kapsej för rekognosering. Sällskapet tvekade. Skulle man i total känslokyla våga sig på att landa farkosten inne på anläggningen? Wallé gjorde snabbt en rödblinkande riskanalys över förslaget men Otto hade redan beordrat honom att ta sikte på utpostens flygfält. I hög hastighet närmade man sig nu det omgärdande murkrönet där ulvrikets ärrade knektar stod utposterade. Från några fabriksbyggnader bolmade rök som smälte samman med den nattsvarta himlen men det som främst fångade uppmärksamheten var den stora och upplysta glaskupol med neonskylt som läste Zentrum. Väl på marken förtöjdes farkosten av en grupp knektar. Otto kände en klump i halsen men marscherade taktfast ut på landgången där han möttes av ett officersbefäl. Han drog sig till minnes sin tid inom ulvrikets armé och härmade sig eget befäl när han oavbrutet avlade en muntlig och på vissa punkter nästan sanningsenlig rapport om upproret i Bris Brygga från vilket man blivit tvungna att retirera. Han beordrade därpå högsta beredskap då man inte kunde utesluta att fienden var dem på spåren och kanske rent av redan var ifatt dem. Befäl och samtliga knektar lydde, utom en misstänksam knekt som vägrade lämna sin post vid zeppelinaren.

Kallsvettig från konfrontationen marscherade Otto med de övriga i släptåg till den väldiga glaskupolen. En genomskinlig korridor ledde till kupolens mitt där en hiss väntade. I svindlande hastighet fördes sällskapet ner i djupet där hissen bromsade mjukt och lät dörrarna falla åt sidan. En metallklädd korridor med behagligt ljus ledde fram till en dubbeldörr flankerad av två sidodörrar. Bakom sidodörrarna växte obehaget när man fann väldiga terrorautomater, orörliga i sina depåer. Försiktigt smög man vidare och fann en reception där en vacker kvinna enligt Wallé hälsade sällskapet på ett okänd fornspråk. Wallé öppnade öppnade en sidodörr där en grupp kortspelande knektar synade honom misstänksamt. Hans betapersonlighet lyckades i sista stund komponera en trovärdig lögn om hur han kommit fel och lovade att genast återvända till sin beordrade post. Otto, Ebbens och Luxor hade undertiden smugit sig vidare genom de ödsliga korridorerna och kunde nu uppfatta ett brummande från en sidodörr som Wallé identifierade som maskinrummet till ett cryofryssystem. Kunde komplexets invånare härstamma från den gamla tiden?

Otto öppnade ännu en sidodörr och kom in i ett rum med vita britsar där en otäck men lugnande stråksymfoni ljöd från taket. På tre britsar låg okontaktbara män med färska stygn längsmed tinningen. Musiken stegrades i det angränsande rummet som var någon form av operationssal med egendomliga maskiner och två män som utförde ett ingrepp på en patient. Otto kände genast igen sin far och tryckte skarprättarpipan mot nacken på en av kirurgerna med befallningen att omedelbart återställa patienten. Då kirurgen vägrade och i nästa sekund fick skallen bortskjuten och smetad på den bortre väggen, lydde genast hans kollega. I samma stund som det sista stygnet var sytt hade Otto hunnit ladda om och avlivade denne på samma sätt. Det datachip som enligt planen var tänkt att opereras in i fadern stoppade Otto i fickan samtidigt som man forslade ut britsen med Ottos far i det angränsande uppvakningsrummet.

Man återvände nu till den större korridoren och fann snart ett arkivrum fullt av information om det grå brödraskapet, planen att genom sin makt i Ulvriket ta över världen och deras kollektiva styre - maskinintelligensen "Coordinatorn".  Luxor fann också en akt om Ulvrikets spioncell i Hindenburg som styrdes av deras uppdragsgivare Nicholas von Rijn.  Man bestämde sig för att samla ihop informationen och tillsammans med Ottos far snarast återvända till Hindenburg för att informera Traffaut på Sekreta utskottet. Innan dess ville man dock likvidera Coordinatorn som Otto ansåg var ett stort hot mot den fria mänskligheten. Med sitt skarprättargevär under en operationsrock stegade han in i ett närliggande centralrum där Coordinatorn enligt de beslagtagna dokumenten skulle finnas. I rummets mitt fanns en väldig maskin omgärdad av flera gråkläddad män och ett tiotal medhjälpare. Otto slet fram skarprättarkarbinen samtidigt som Wallé svepte med sin eldkastare över fienden som skrikande försökte värja sig i eldhavet. De som undkom lågorna besvarade angreppet med sina strålpistoler och gav Ebbens en otäck skada i benet så psionikern föll till marken. Otto som nu låg gömd bakom maskinen lyckades inte göra någon märkbar effekt på fiendens pansar och valde istället att svinga skarprättaren mot Coordinatorn. Smällen blev våldsam och sänkte tillhygget djupt ner i kablage, vätskor och kretskort som fullständigt havererade i en fräsande sörja. I samma stund föll de kvarvarande motståndarna handlöst till golvet - segern var vunnen!



Efter att man lastat britsen med Ottos far på zeppelinaren lyfte man farkosten från anläggningen och avslutade besöket genom att fälla den kvarvarande bomben över glaskupolen innan man ställde kursen mot Pyrisamfundet och Hindenburg. Under färden kvicknade Ottos far Harald till och det blev ett kärt återseende. Harald förklarade att han och familjen levt ett hemligt liv i Nekropolis eftersom han egentligen arbetat som spion åt Pyrisamfundet och därför gett Otto i uppdrag att kontakta Traffaut när han flydde Ulvriket. Haralds efternamn var egentligen Wrede och familjen var i rakt nedstigande led ättling till grundarfamiljen som slogs vid Kejsar Skarprättares sida mot Hydran.

Följande eftermiddag klev sällskapet in på Café R-Bajter vid Himmelska torget och frågade efter Traffaut. Den högreste björnen berömde deras effektiva arbete men vägrade först tro på uppgifterna om mästerspionen Von Rijn som var en högt aktad person inom den Pyriska administrationen. Efter att ha ögnat igenom bevismaterialet suckade han tungt och beordrade därpå omedelbart sina män att gripa honom för högförräderi mot samfundet. Den ulvrikiska zeppelinaren beslagtogs relativt omgående av forntidskommissionen för omfattande undersökning med löften om att den skulle återlämnas vid ett senare tillfälle. Traffaut påpekade även att hela uppdraget var tvunget att förbli hemligt eftersom de diplomatiska relationerna med Ulvriket inte fick riskeras. Han lovade istället att kompensera det tappra sällskapet på andra sätt där bl.a. Luxor genom hans rekommendation blev en fullfjädrat medlem i Peckwickklubben. Ebbens fick, genom diskret påtryckning från högre ort, tillbaka sitt kontor till detektivbyrån och Otto fick en ansenlig summa krediter insatta på ett konto i huvudstadens bank.

Några dagar senare förkunnade Hindenburgs domstol dödsstraffet av Nicholas von Rijn vilket trots den anklagades nekande verkställdes veckan därpå. Hade man verkligen sänt rätt personen i döden eller hade von Rijn blivit det sista offret i Coordinatorns konspiration? Tankarna virvlade bort som flingorna i den kyliga blåsten då vännerna spatserade hem längs Hindenburgs gator för att tillsammans äta hjulemiddag.

Efter passage genom gränskontrollen till sektor 9 fortsatte färden in mellan de förtvinade  huskropparna. Maxwell inspekterade noga omgivningarna och utropade plötsligt. "Det var här jag såg den!". Ebbens bromsade in och parkerade längs det spruckna kullerstensstråket och efter att den muterade räven pekat och förklarat  kilade Luxor kvickt iväg för att rekognosera den utsatta platsen. Det dröjde en bra stund innan han återvände och med dyster min konstaterade att det omöjligt kunde finnas något landningsfält i bebyggelsen. Kanske hade Maxwell misstagit sig? Efter intensiv ordväxling där Maxwell svor dyrt och heligt på vad han sett började man misstänka något mystiskt med platsen och Otto föreslog att man skulle försöka skaffa en forntida detaljplan över området som brukade gå att infordra på riksarkivet i Sektor 1.

En kort färd senare stannade terrängvagnen utanför den svindlande byggnaden vars bastanda bastanta huskropp övergick från välbevarad till naket stålskelett på de våningsplan som sköt så långt upp att de såg ut att förenas med den mörka vinterhimlen. Otto stegade med bestämda steg in i entrésalen med Luxor i släptåg där han utan utsmyckning deklarerade sitt ärende. Byråadministratören bläddra frenetiskt i ett dokumentskåp och kunde därefter meddela att de forntida detaljplanerna fanns arkiverade på förbjudet område i de högre våningarna där rasrisk gjorde besök förknippade med livsfara. Otto lät sig dock inte avspisas, och efter en kortare dispyt där administratören fått tillkalla byråschäffern Ebenezer Munk och denne genomgått en grundlig avhyvling i politibyråns väl och förmåga så släpptes Luxor upp för att själv finna de begärda dokumenten. Några rasincidenter och blixsnabba hopp senare  återvände han oskadd med en famnfull kartrör och handlingar varpå de båda bedragarna gjorde honnör och försvann därpå ut till det väntande fordonet.

På återvägen till sektor 9 studerade Otto de stulna detaljplanerna. Ruinstaden hade innan katastrofen tjänstgjort som underjordisk flyghangar och nedgången fanns utsatt. Ebbens parkerade terrängvagnen i en gränd mitt emot den utmärkta byggnaden. Räven Maxwell stannade trots högljudda protester för att vakta fordonet medan övriga i skydd av vintermörkret och iklädda sina stulna uniformer smög sig fram till lagerlokalen där en spiraltrappa ledde dem ner till en pansardörr som kröntes av en rödlysande skylt. Otto plockade fram sitt ID-kort IV och stack in det i en springa som fick dörren att falla åt sidan med en svag pysning. Med sina vapen i högsta hugg smög sig Otto, Luxor, Ebbens och Wallé in i den upplysta korridoren som genast vek av åt vänster. Otto sneglade runt hörnet och konstaterade att en övervakningskamera svepte fram och tillbaka över den långa korridoren som innehöll flera dörrar. Med några snabba kliv i rätt ögonblick lyckades han nå in i kamerans döda vinkel och försvann in genom en dörr. En stund senare återvände han efter att ha mött två muterade grisar som förvånat köpt en lögn om hans förehavanden.

Sällskapet bestämde sig nu för att fortsätta med samma taktik och gick med  bestämda steg in framför övervakningskameran och öppnade en dubbeldörr med ID-kortet. I biblioteket innanför sprakade en brasa invid några fotöljer där en pärm låg uppslagen på ett bord. Otto plockade upp pärmen och såg långa listor över officersmän som gripits för korrektion och förts till Bris Brygga. Han stelnade till när han såg namnet, Helmer Schneider. Vad hade de Grå Männen gjort med hans far? I pärmen låg också ett brev från någon som hette Rutger där denne man instruerade en viss Thomas att leta upp och eliminera fyra personer och där bifogade foton visade Otto, Luxor, Ebbens och Wallé. I brevet underströk Rutger vikten av att inte låta dem komma undan eftersom Coordinatorn började bli otålig och att DAGEN snart var här. Otto stoppade på sig pärmen och brevet samtidigt som han kastade de bifogade fotona i elden. Förvånad såg han dem studsa tillbaka. Elden var ett hologram. I rummet fanns ytterligare en dörr. Otto tryckte in sitt ID-kort, men fick tillbaka det kluvet från den ilsket surrande kortläsaren. Några skrapande ljud hördes från insidan. Sen blev det tyst. Walle håvade upp den medhavda kodknäckaren från Traffaut och efter några sekunders mixtrande gled den låsta dörren upp. I sovrummet innanför hade någon just gett sig av. Två halvdrucka glas Konjack stod på ett bord och en flaska hade fastnat i dörrspringan till en lönnpassage. Otto rusade med sin skarprättare i högsta hugg mot lönnpassagen samtidigt som Wallé hittade ett kassaskåp i väggen. Han körde in kodknäckaren för att öppna det, just som en våldsam explosion detonerade från skåpet. Otto kastade sig handlöst in genom lönnpassagen medan Wallé slungades bakåt med en våldsam kraft. Ebbens och Luxor rusade in och såg den livlösa automaten just som hans reservsystem bootade upp. Med ringande öron hade Otto rest sig upp. Fallet genom lönnpassagen hade tagit honom in i en underjordisk hangar där en zeppelinare just var påväg upp genom en enorm passage i taket där snö sakta singlade ner. Otto grep sin skarprättare och sköt mot den flyende farkosten, men zeppelinaren var redan långt borta. Samtidigt går larmet i bunkern. Detta kombinerat med ljudet av stöveltramp på avstånd ger Luxor panik och ekorren tar sin tillflykt mot ingången och terrängvagnen utanför. Wallé och Ebbens kommer undertiden ut till Otto och de tre får i tumulten syn på en steganordning längs hangarens bortre vägg som leder upp till en lucka i taket. Efter en snabb klättring lämnar de alla det tjutande högkvarteret bakom sig.

Otto gnisslade tänder. Det enda han tänkte på var hämnd och att frita sin far. Men vad fanns egentligen i Bris Brygga, vilka var de grå och vad innebar egentligen DAGEN? Han var fast besluten att finna svaret på dessa frågor.

Vintermörkret hade sedan länge fallit då de båda kompanjonerna skyndade bort från bakhållet på Borgmästarens gård. Bakom sig hörde man ännu tumulten som antydde att den förrädiska borgmästaren och hans män var dem på spåren. Var det en underlig epidemi som drabbat Mos Mosel eller vilka var de grönblodiga klonerna? Vart hade de kommit ifrån och vad hade i så fall hänt med de riktiga byborna?

Ebbens blödde kraftigt från en skottskada i kinden vilken färgade snön röd under honom. Sigvold insåg att de inte skulle hinna fly långt och smög sig istället in bakom det närliggande och igenbommade huset där Von Rijns brorsdotter Åse sades ha bott. I skydd av mörkret plockade Ebbens fram sin läkarväska och gjorde med Sigvolds hjälp ett provisoriskt förband som stoppade hans blödning. De kände därefter på husets köksdörr som visade sig olåst. Med dragna vapen smög de sig in genom dörren och Ebbens slog sig ned på en stol medan Sigvold kikade in genom dörren till stugans allrum. Han uppfattade klicket från en osäkrad skarprättare och kände den kalla pistolmynningen mot tinningen. ”Släpp vapnet främling! Jag frågar inte två gånger!” väste en kvinnoröst och efter att både Sigvold och Ebbens gjort henne till viljes steg hon fram från sin plats vid sidan av dörren.
”Vilka är ni och vad gör ni här?” frågade hon med skarp ton. Sigvold presenterade sig och förklarade om uppdraget som man mottagit från Nicholas von Rijn samtidigt som han menade att kvinnan måste vara Von Rijns brorsdotter. ”Farbror Nicholas” sade kvinnan rörd och föll strax i tårar. Hon berättade med gråten i halsen hur hennes far Ragnar blivit bortfört av byns poliser för några dagar sedan. Åse hade blivit mycket misstänksam och följt efter dem ut i den närliggande Mozonen där sällskapet försvunnit in i en byggnad av grå och slät sten. Förskräckt hade hon återvänt till byn och ritat ner en karta för att kunna återvända till platsen med hjälp. Hon hade bara varit tillbaka i några dagar då fadern återvänt till byn, nu omänsklig och känslokall.

Byggnaden i zonen ruvade med största sannolikhet på hemligheten bakom de grönblodade kopiorna men detta behövde undersökas närmare. Ebbens frågade om det fanns någon medicin i närheten och Åse nickade och berättade att grannen Mårgan Daal var läkare i byn. Hon varnade dock för att även doktorn försvunnit för några veckor sedan och varit mystisk vid hemkomsten.

Sigvold och Ebbens smög sig genom buskagen på husets baksida och över till det nedsläckta grannhuset där en källartrappa slutade vid en låst dörr. Ebbens plockade fram sina dyrkar och strax var de inne i den dunkla källaren där ett enklare mottagningsrum även innehöll ett kassaskåp med kombinationslås. Sigvold tog fram kodknäckaren man funnit hos den döda Lollo Janko och efter en synkronisering mellan maskinen och skåpet klickade det till i skåpslåset. Man fann både pyriska kontanter och några ampuller läkedrog. Ebbens som studerat medicin tog tag i ampullen med etiketten ”Regen” och skulle just instruera Sigvold i hur den skulle injiceras då de hörde en harkling som fick dem att snurra runt. Vid trappan som ledde upp till bottenvåningen stod den som förmodades vara byläkaren och som sade med överlägsen ton i rösten:
-  ”Nu vill jag att ni lyssnar noga på mig och ställer er några viktiga frågor. Hur skall ni fly? Vart skall ni söka skydd? Vem skall gömma er? Det är lönlöst! Det finns ändå inga som er kvar längre! Jag förstår att ni är lite rädda och det är ok. Jag förstår att ni är förvirrade men all den förvirringen kommer försvinna när ni överlämnat er till oss”
- ”Vi tänker aldrig överlämna oss!” svarade Sigvold ”Vilka är ni och vad har hänt med byborna?”.
Läkaren svarade inte utan gav istället ifrån sig ett onaturligt leende som förde med sig rysningar. Han vände upp i trappan och sade åt dem att följa med men Sigvold hade tröttnat på diskussionen och drämde istället sin pistolkolv i bakhuvudet på läkaren så denne gick i golvet med en duns. Någon minut senare hade de bundit fast den medvetslöse läkaren på en stol och Ebbens hade också skurit ett snitt i läkarens arm vilket visade på att även dennes blod var grönaktigt. De hade just bestämt sig för att söka igenom resten av huset då kvinnoskrik hördes på utsidan. Efter några snabba steg tillbaka mot Åses hus kunde man konstatera att köket där man lämnat henne var tomt. Sigvold kikade ut mellan springorna på det igenbommade köksfönstret och såg till sin fasa hur polismästaren och hans båda assistenter släpade iväg den vilt skrikande Åse mot bron trots att kvinnan gjorde panikartat motstånd. De båda detektiverna tvekade. Oddsen för att ingripa mot poliserna var inte lysande och hade de dessutom brovakterna och borgmästarens män på sin sida så skulle det med all säkerhet sluta riktigt illa. Istället bestämde de sig för att skapa en skenmanöver i läkarens hus och tog med sig Åses karta som fortfarande låg kvar på köksbordet. Efter att Ebbens fått injektionen med ”Regen” och hastigt tillfrisknat från sin tidigare skada fick man tag på en flaska läkarsprit som hälldes över en gammal nedsutten soffa i husets allrum. Med några svavelstickor från köket satte man eld på soffan och lämnade den bundne läkaren i det rykande huset som snart stod i lågor.

Precis som de hade planerat kom nu vakterna springande från sin postering vid bron och gjorde det enkelt för Sigvold och Ebbens att hasta över mot polisstationens tukthus som visade sig vara tomt. Efter en hastig genomsökning av huvudbyggnaden fann man en karta där husen med grönblodiga byborna var överkryssade. Man kunde samtidigt konstatera att varken Åse eller poliserna gick att finna och att de troligtvis gett sig av mot den mystiska byggnaden i Mozonen. Ebbens gick och packade förnödenheter från polisstationens pentry medan Sigvold studerade Åses karta som skulle föra dem rätt in i den förbjudna zonen.

Två dagar senare hade man passerat många varningsskyltar och sett hur växter och insekter syntes allt mer förvridna ju närmare zonområdet man vandrare. Sigvold hade vid ett tillfälle orienterat sig fel och varit nära att halka ner i ett neonfärgat vattendrag alldeles vid kanten av den dåligt upptrampade stigen. I ett polarblått skogsparti stannade man tvärt då man kunde urskilja en byggnad i B-tong genom det vanställda bladverket. Området framför dem hade röjts upp till en gårdsplan där två beväpnade män vaktade en metallglänsande fyrkant i mitten på den grådaskiga byggnadskolossen. Trattprydda stolpar i vit metall lyste upp området då vintermörkret än en gång börjat falla.

Ebbens gick ner på huk och tog sikte på en av männen samtidigt som Sigvold gjorde sig redo med sin skarprättarpistol. Ebbens skott träffade den ene av vakterna men lyckades inte fälla honom. Istället hade de båda vakterna uppmärksammat dem och rusade nu mot dem med sina karbiner redo. Sigvold vars pistol inte var konstruerad för långskytte väntade tills vakterna kom tillräckligt nära och efter en snabb skottväxling hade han fällt den ene vakten. Ebbens hade samtidigt hunnit ladda om och fällde den andre vakten innan han hunnit besvara elden.

Efter att ha genomsökt de grönblodiga kropparna och plockat åt sig både rustning, gevär och en id-bricka begav man sig fram till den metallglänsande fyrkanten som förmodades vara komplexets ingång. Sigvold förde in id-brickan i en smal springa som ryckte tag i kortet och strax därpå gled fyrkanten isär med ett pysande ljud och en mörk öppning skymtades. Efter att ha smygit sig in tändes rummet upp av en ljusanordning och en stor golvplatta visade sig fungera som hissanordning med elektroniska reglage. Sigvold plockade åter på sig id-brickan som han fann vid dörrens insida och man begav sig därefter ner i underjorden med hissen.

Rummet nedanför hade väggar av vitglänsande metall och innehöll tre dörrar och en dubbeldörr av röd metall. Sigvold skulle just mata in id-brickan i springan vid dubbeldörren då en dusch av färglös vätska sprayades över dem. Ebbens blev ängslig över vätskan som inte heller luktade något men Sigvold som visste mer om forntiden försäkrade att detta säkerligen var någon form av renande medel som förfäderna använde för att hålla sjukdomar borta.

På andra sidan dubbeldörren fann man en lång upplyst korridor vars ände ej gick att urskilja. Efter en lång och tröttsam vandring kom man efter tjugo minuter fram till ännu en dörr. Framför dörren låg fem kroppar som gav ifrån sig en stank av ruttna växter men var inte utsatta för något synligt våld. Ebbens gick fram för att undersöka kropparna närmare men eftersom han var så observant såg han i sista sekunden några dolda munstycken och hann backa undan just som dödlig giftgas släpptes lös framför dörren. Hostande efter att ha andats in lite av gasen gjorde han tecken åt Sigvold att strunta i dörren till dess att han hade hittat gasmasker och återvände istället tillbaka till hissrummet.

Genom dörren i motsatt riktning kom man in i ett T-format rum med dörrar i varje ände och med en stor glasskiva i taket. När dörren stängts bakom dem blev det plötsligt varmare och skivan i taket började lysa violett samtidigt som ett mekaniskt tjutande ljud hördes. Efter någon minut slocknade plattan igen och både Sigvold och Ebbens kände sig märkbart välmående som om all den strålning man fått utstå under vandringen i zonen avlägsnats. Man öppnade dörren framåt och kom in i ett stort rum där två män genast avlossade sina karbiner mot dem. Både Sigvold och Ebbens träffades i ansiktet varpå Sigvold skulle besvara skotten just som hans pistol klickade. Ebbens lyckades samtidigt skjuta sin motståndare så det gröna blodet skvätte. Ytterligare skottväxling tog vid och Sigvold slet fram den karbin han tagit från en av vakterna utanför komplexet. Motståndarnas ammunition tog slut och de kom nu springande med gevärskolvarna i högsta hugg. Ebbens skulle just skjuta den ene motståndaren då även hans karbin klickade. Han lyckades snabbt dra sin kniv istället och mötte den framrusande motståndaren med ett dödligt hugg i magen. Den stackars Sigvold hann dock aldrig agera då hans motståndare lyckades få in en serie kraftfulla träffar med sitt tillhygge och fällde den livlöse Sigvold till golvet. Ebbens kunde utan problem sänka ett dödande hugg i Sigvolds fiende men räddningen kom för sent. Tågögd föll Ebbens ihop vid sin döde vän. Hur skulle han ensam ha en chans att överleva i bunkern?