Glaskupolen på Gruznan

Efter ett snabbt övervägande skyndade den lilla skaran med Otto i spetsen in i garnisonsbyggnaden. Hallen innanför porten löpte åt båda håll och vek sedan av. Otto smög bort till hörnet och kikade ner i den dunkla korridoren där en dubbeldörr i bortre änden vaktades av en beväpnad knekt. De andra hade öppnat en dörr strax bredvid och kom in i någon form av vaktrum där ett bord och stolar stod utplacerade. Luxor fick plötsligt syn på kortlek och en hög korvören som låg utspridda på bordet och blev såpass exalterad att han skuttade genom luften och föll rätt mot bordet med ett rejält oväsen. Övriga förbannade den impulsstyrda ekorren men följde honom snabbt in i rummet varpå dörren stängdes tyst. Luxor som snabbt var på benen smög upp dörren igen och kikade ut just som den patrullerande knekten fick syn på honom. Dörren gick igen med en smäll varpå fotstegen på utsidan försvann bortåt. Otto öppnade åter dörren just för att uppfatta knektens skarprättarpipa genom dörrspringan innan han drog igen den och kastade sig åt sidan.  Ebbens som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu in bakom det raserade bordet och i samma stund som knekten på utsidan gjorde sig redo att sparka in dörren teleporterade han sig ut bakom knekten och avrättade honom med ett skott i bakhuvudet. Otto som inte förstått Ebbens psioniska krafter blev hysterisk när psi-mutanten efter att skottet hörts plötsligt knackade dörrens utsida och viskade att allt var löst. Han öppnade eld rätt igenom dörren och träffade Ebbens i benet. När han väl såg Ebbens på andra sidan blev han så förvånad att han inte ens bad om ursäkt för vådaskottet.

Jakten på Ottos far fortsatte genom byggnaden och efter att ha genomsökt några logement fann man en korridor med celldörrar. Ebbens haltade fram och lirkade händigt upp låsmekanismen med sina dyrkar. På en väggfast säng fann man den svårt misshandlade kapten Pieter från ångbåten Knögen. Otto gav honom en kurtzkarbin han funnit i ett av logementen och tillsammans fortsatte man leta sig igenom några tomma celler. Luxor kom rusande med en nyckelknippa han funnit men lyckades i all hast bryta en nyckel i låset till den sista cellen. Fången på insidan ropade för att höra vad som stod på men innan man hunnit förklara sig hade Wallé bränt bort låset med sin inbyggda laser. Fången presenterade sig som Preben från Nekropolis och kunde berätta att Ottos far Harald hade suttit i granncellen, men nyligen blivit flyttad till högkvarteret för "slutgiltig korrektion".  Samtidigt hade Luxors skarpa hörsel registrerat mängder av stöveltramp i riktning mot garnisonen.  Det var dags att fly!

Ute på gårdsplanen möttes man av en pluton inrusande knektar som återvänt från släckningsarbetet på flygfältet. Kulorna ven och när skarprättarkrutet slutligen lagt sig hade Ebbens lyckats teleportera sig oskadd upp i flygtornet  till den förtöjda zeppelinaren. Wallé, Otto och Luxor hade samtidigt lyckats klara sig undan i blotta förskräckelsen och med barrikader och en avbruten nyckel i låset förseglat ingången.  I kaoset hade man dessvärre glömt Pieter och Preben som i panikslagna vrål och bankande på den baklåsta dörren. Knallen från några ensamma skott skar genom natten och en otäck tystnad lade sig utanför ingången när sällskapet tog de sista trappstegen upp till den väntande zeppelinaren som strax flöt iväg obemärkt genom den mörka vinternatten.

Någon timme söderut skiftade det snöklädda landskapet nedanför till Gruznans karga isöken där de glaciärfrusna vidderna och atomvinterns polarkyla härskade skoningslöst. Genom bildförstärkaden uppfattade Otto snart det ensliga Fort Kapsej, Ulvrikets yttersta utpost  och den plats som märkts ut som det grå brödraskapets högkvarter. I skydd av mörkret bestämde man sig för att skapa en avledningsmanöver genom att släppa en av zeppelinarens två bomber någon kilometer utanför anläggningen. Bombluckan visade sig ha frusit fast i kylan men med en välriktade spark lyckades Otto få den öppen och snart skakades området av en våldsam explosion.  Nere på marken kunde man nu urskilja aktivitet och med oroväckande effektivitet var snart en trupp knektar på väg från Fort Kapsej för rekognosering. Sällskapet tvekade. Skulle man i total känslokyla våga sig på att landa farkosten inne på anläggningen? Wallé gjorde snabbt en rödblinkande riskanalys över förslaget men Otto hade redan beordrat honom att ta sikte på utpostens flygfält. I hög hastighet närmade man sig nu det omgärdande murkrönet där ulvrikets ärrade knektar stod utposterade. Från några fabriksbyggnader bolmade rök som smälte samman med den nattsvarta himlen men det som främst fångade uppmärksamheten var den stora och upplysta glaskupol med neonskylt som läste Zentrum. Väl på marken förtöjdes farkosten av en grupp knektar. Otto kände en klump i halsen men marscherade taktfast ut på landgången där han möttes av ett officersbefäl. Han drog sig till minnes sin tid inom ulvrikets armé och härmade sig eget befäl när han oavbrutet avlade en muntlig och på vissa punkter nästan sanningsenlig rapport om upproret i Bris Brygga från vilket man blivit tvungna att retirera. Han beordrade därpå högsta beredskap då man inte kunde utesluta att fienden var dem på spåren och kanske rent av redan var ifatt dem. Befäl och samtliga knektar lydde, utom en misstänksam knekt som vägrade lämna sin post vid zeppelinaren.

Kallsvettig från konfrontationen marscherade Otto med de övriga i släptåg till den väldiga glaskupolen. En genomskinlig korridor ledde till kupolens mitt där en hiss väntade. I svindlande hastighet fördes sällskapet ner i djupet där hissen bromsade mjukt och lät dörrarna falla åt sidan. En metallklädd korridor med behagligt ljus ledde fram till en dubbeldörr flankerad av två sidodörrar. Bakom sidodörrarna växte obehaget när man fann väldiga terrorautomater, orörliga i sina depåer. Försiktigt smög man vidare och fann en reception där en vacker kvinna enligt Wallé hälsade sällskapet på ett okänd fornspråk. Wallé öppnade öppnade en sidodörr där en grupp kortspelande knektar synade honom misstänksamt. Hans betapersonlighet lyckades i sista stund komponera en trovärdig lögn om hur han kommit fel och lovade att genast återvända till sin beordrade post. Otto, Ebbens och Luxor hade undertiden smugit sig vidare genom de ödsliga korridorerna och kunde nu uppfatta ett brummande från en sidodörr som Wallé identifierade som maskinrummet till ett cryofryssystem. Kunde komplexets invånare härstamma från den gamla tiden?

Otto öppnade ännu en sidodörr och kom in i ett rum med vita britsar där en otäck men lugnande stråksymfoni ljöd från taket. På tre britsar låg okontaktbara män med färska stygn längsmed tinningen. Musiken stegrades i det angränsande rummet som var någon form av operationssal med egendomliga maskiner och två män som utförde ett ingrepp på en patient. Otto kände genast igen sin far och tryckte skarprättarpipan mot nacken på en av kirurgerna med befallningen att omedelbart återställa patienten. Då kirurgen vägrade och i nästa sekund fick skallen bortskjuten och smetad på den bortre väggen, lydde genast hans kollega. I samma stund som det sista stygnet var sytt hade Otto hunnit ladda om och avlivade denne på samma sätt. Det datachip som enligt planen var tänkt att opereras in i fadern stoppade Otto i fickan samtidigt som man forslade ut britsen med Ottos far i det angränsande uppvakningsrummet.

Man återvände nu till den större korridoren och fann snart ett arkivrum fullt av information om det grå brödraskapet, planen att genom sin makt i Ulvriket ta över världen och deras kollektiva styre - maskinintelligensen "Coordinatorn".  Luxor fann också en akt om Ulvrikets spioncell i Hindenburg som styrdes av deras uppdragsgivare Nicholas von Rijn.  Man bestämde sig för att samla ihop informationen och tillsammans med Ottos far snarast återvända till Hindenburg för att informera Traffaut på Sekreta utskottet. Innan dess ville man dock likvidera Coordinatorn som Otto ansåg var ett stort hot mot den fria mänskligheten. Med sitt skarprättargevär under en operationsrock stegade han in i ett närliggande centralrum där Coordinatorn enligt de beslagtagna dokumenten skulle finnas. I rummets mitt fanns en väldig maskin omgärdad av flera gråkläddad män och ett tiotal medhjälpare. Otto slet fram skarprättarkarbinen samtidigt som Wallé svepte med sin eldkastare över fienden som skrikande försökte värja sig i eldhavet. De som undkom lågorna besvarade angreppet med sina strålpistoler och gav Ebbens en otäck skada i benet så psionikern föll till marken. Otto som nu låg gömd bakom maskinen lyckades inte göra någon märkbar effekt på fiendens pansar och valde istället att svinga skarprättaren mot Coordinatorn. Smällen blev våldsam och sänkte tillhygget djupt ner i kablage, vätskor och kretskort som fullständigt havererade i en fräsande sörja. I samma stund föll de kvarvarande motståndarna handlöst till golvet - segern var vunnen!



Efter att man lastat britsen med Ottos far på zeppelinaren lyfte man farkosten från anläggningen och avslutade besöket genom att fälla den kvarvarande bomben över glaskupolen innan man ställde kursen mot Pyrisamfundet och Hindenburg. Under färden kvicknade Ottos far Harald till och det blev ett kärt återseende. Harald förklarade att han och familjen levt ett hemligt liv i Nekropolis eftersom han egentligen arbetat som spion åt Pyrisamfundet och därför gett Otto i uppdrag att kontakta Traffaut när han flydde Ulvriket. Haralds efternamn var egentligen Wrede och familjen var i rakt nedstigande led ättling till grundarfamiljen som slogs vid Kejsar Skarprättares sida mot Hydran.

Följande eftermiddag klev sällskapet in på Café R-Bajter vid Himmelska torget och frågade efter Traffaut. Den högreste björnen berömde deras effektiva arbete men vägrade först tro på uppgifterna om mästerspionen Von Rijn som var en högt aktad person inom den Pyriska administrationen. Efter att ha ögnat igenom bevismaterialet suckade han tungt och beordrade därpå omedelbart sina män att gripa honom för högförräderi mot samfundet. Den ulvrikiska zeppelinaren beslagtogs relativt omgående av forntidskommissionen för omfattande undersökning med löften om att den skulle återlämnas vid ett senare tillfälle. Traffaut påpekade även att hela uppdraget var tvunget att förbli hemligt eftersom de diplomatiska relationerna med Ulvriket inte fick riskeras. Han lovade istället att kompensera det tappra sällskapet på andra sätt där bl.a. Luxor genom hans rekommendation blev en fullfjädrat medlem i Peckwickklubben. Ebbens fick, genom diskret påtryckning från högre ort, tillbaka sitt kontor till detektivbyrån och Otto fick en ansenlig summa krediter insatta på ett konto i huvudstadens bank.

Några dagar senare förkunnade Hindenburgs domstol dödsstraffet av Nicholas von Rijn vilket trots den anklagades nekande verkställdes veckan därpå. Hade man verkligen sänt rätt personen i döden eller hade von Rijn blivit det sista offret i Coordinatorns konspiration? Tankarna virvlade bort som flingorna i den kyliga blåsten då vännerna spatserade hem längs Hindenburgs gator för att tillsammans äta hjulemiddag.


Bris Brygga

Vinternattens mörker låg tungt över staden. Luxor sprang snart ihop med Otto, Ebbens och Wallé som klättrat upp från den underjordiska hangaren och hamnat på en närliggande bakgård. Tillsammans flydde man genom det lätta snöfallet mot terrängvagnen men stannade tvärt när de såg ulvrikets knektar vakta fordonet och Maxwell bakbunden på knä i snön. Chockade såg man en officer i mörk skinnkappa avslutade den muterade räven med ett nackskott.

I nästa sekund har knektarna fått syn på sällskapet. Officeren vrålar halt, men ingen löd. Knektarnas kulor ven runt de flyende och döden hade tidigare aldrig känts så självklar. De var alla redo att ge upp då en röst väste från en intilliggande gränd "Följ oss om ni vill leva!". Längst in i gränden fanns en man och en muterad bäver, båda beväpnade och vinkande åt dem att följa med ner för en källartrappa. Knektarna hade undertiden upptäckt gränden och sänkte mannen med en välriktad kula. Flykten fortsatte ner för trappor och genom svagt upplysta korridorer tills man tillsist nådde en stor tunnel, där ett åkdon stod på räls. Den muterade bävern ropade åt Wallé och Otto att sätta fart på vagnen just som knektarna kom in i tunneln. Med ett enormt styrkeprov lyckades de få fart på vagnen och trots ett intensivt kulregn hade man oskadda skakat av sig förföljarna i de svagt upplysta tunnlarna. Vagnen saktade snart in och en kort vandring genom den kvava tunneln slutade vid en plåtdörr, krönt med en grönlysande skylt. Några knackningar ljöd och när dörren öppnades klev man in i ett svagt brummande rum där luften fläktade friskt från en ventilationstrumma. Runt ett bord stod ett tjugotal beväpnade människor och djur. En kvinna lösgjorde sig ur församlingen och hälsade med en handskakning.

"Välkomna till Spårvärlden. Mitt namn är Salmia Helstrom. Pölsepartisanernas ledare i Nekropolis". Hon förklarade därefter hur hennes motståndsgrupp var en del av ett större nätverk som bildats kort efter att de grå männen började ta kontroll över militären. Varifrån de härstammade och hur de lyckats få gehör hos kommendant Gaardsheim och dennes junta var det ingen som visste, men av de män som återvände från "korrektion" var det bara känslokalla skal kvar som på ett skrämmande sätt spred fruktan i sin omgivning. Otto lämnade över pärmen med korrektionslistorna och berättade om sin far som förts bort till Bris Brygga. Han svor på att rädda fadern och samtidigt hämnas på de som kallade sig Rutger och Thomas, men menade att han först måste få tag på bättre vapen. Salmia avslöjade då att pölsepartisanernas centrale ledare Boris Pfefferkamp skulle kunna hjälpa dem, men att ledaren höll till i högkvarteret i Dunklehulten nära byn Gross.  Otto förklarade att Gross förvisso låg på vägen mot Bris Brygga, men att det var närmast omöjligt att lämna Nekropolis nu när staden förmodligen var avspärrad och terrängvagnen konfiskerad. Salmia log finurligt och menade att det fanns andra vägar. Hon överlämnade ett förseglat dokument att föra med sig till Boris och bad därefter den muterade bävern Findus, att leda sällskapet till den hemliga fornanläggningen i Spårvärldens ände. Där förband en högteknologisk tågvagn Nekropolis på ön Kasunen med Gross på Fyn. Med Wallé vid kontrollbordet rullade vagnen iväg längs rälsen och accelererade därefter hastigt men behagligt. Färden nådde efter några timmar till transparenta rör som förband städerna under havsytan. Dessvärre hade katastrofens efterdyningar drabbat färdvägen och nära fastlandet bröts spåret plötsligt av så att vagnen med full kraft slungades ut mot havsbotten. Man bestämde sig snabbt för att lämna den sjunkna farkosten och lät det iskalla vattnet strömma in genom en elektronisk skjutdörr som man manuellt vevade upp. Bedövade av kylan lyckades Otto, Ebbens och Luxor nå vattenytan och land, medan Wallé gick obekymrat över havsbotten och lyckades dessutom fånga en torskofant. Han plockade fram sin eldkastare och satte fyr på en hög döda grenar där de frusna och hungrande värmde sig medan Wallé tillagade fisken. Det var ännu tidigt på morgonen när sällskapet begav sig mot Gross  och lyckades förhandla till sig mat och husrum i utbyte mot Wallés kokkonst. Här passade man på att vila upp sig och införskaffa proviant inför vandringen mot Dunklehulten. Luxor sprang under dagen några ärenden och lyckades hitta reservdelar som kunde reparera funktionerna i Wallés primärsystem. Dagen därpå gav man sig iväg tidigt och närmade sig Dunkelhulten vid middagstid. Vandringen fortsatte någon timme då man plötsligt överraskades av beväpnade män som bryskt beordrade att man skulle släppa sina vapen. När Otto sakta håvade fram det förseglade dokumentet han fått från Salmia blev männen genast mer muntra och eskorterade sällskapet till sitt högkvarter, en bunker djupt inne i den förrädiska vinterskogen. Boris Pfefferkamp var en äldre man med energiska ögon som omfamnade dem som bröder. Han bad dem att kalla honom Onkel Boris, som hans vänner brukade säga. Otto och Boris blev genast goda vänner då de delade synen på frihet och sina skarpa ordalag om de grå männen. Boris menade att han gärna skulle hjälpa dem med högteknologiska vapen, utrustning och en handfull drillade motståndsmän men att detta skulle ta några dagar att skaffa fram. Han bad dem därför att stanna i bunkern som gäster i väntan på detta vilket tacksamt accepterades. Gruppen hystes in i ett sovgemak som de fick dela med en muterad Bäver vid namn Mogens Senaph och hans vapenbroder Rogge Blund. Mogens visade sig vara bror med Findus som räddat dem i Nekropolis och Luxor blev inbjuden att spela påker med honom.

Följande förmiddag förflöt utan nämnvärda incidenter. Detta förändrades dock drastiskt kring lunchtid då upprörda röster hördes och sällskapet greps mitt i maten. En påslagen radiosändare hade påträffats under Ottos säng och sände ut instruktioner från politibyrån att fortsätta infiltrera motståndsrörelsen. Man fängslades trots sitt nekande och fördes inom kort in på rättegång där den muterade bulldoggen Osvald höll ett ilsket tal om de åtalades skuld. Detta stärktes av vittnet Mesyne, en grönhudad mutantkvinna som svor dyrt och heligt att hon sett Otto prata med politibyrån över radiosändaren varpå Boris rasande beslutade att de lömska förrädarna skulle avrättas kommande morgon. Ebbens psioniska förmåga kunde urskilja lögner och svek hos både Osvald och Mesyne men sade inget. Man fördes till en fångcell för att invänta den bittra domen, och Ebbens försökte muntra upp med sitt påpekande att "man iallafall inte var frusna längre" varpå samtliga, trots stundens allvar, brast i skratt. Kring midnatt hördes plötsligt en nyckel i låset varpå Mogens och Rogge smög in och befriade sällskapet. Mogens menade att Boris handlat i vredesmod och att det skulle vara försent innan han insåg sitt misstag. Därför gjorde man bäst i att snabbast möjligt ge sig av. Rogge tipsade om att det snabbaste sättet att nå Bris Brygga var med ångbåt som avgick från Gross varannan dag. Han bad dem även söka upp hans bror, Hansen, som var bypoliti i Bris Brygga, men även han en del av motståndsrörelsen. Otto, Luxor, Ebbens och Wallé tackade för all hjälp och lyckades utan några större svårigheter återvända till Gross, där de steg på ångbåten Knögen. Färden längs Fyns östkust var obehaglig då man efter första dygnet kände sig allt mer iakttagna. Otto misstänkte två arméklädda vargar och smög sig ner till deras hytt när övriga satt i baren och på kasinot. Han skulle just lyssna vid dörren då han konfronterades av en äldre man som började babbla om de mest ovidkommande saker. Hans paranoida sinnes var dock på helspänn och registrerade att någon kom mot honom bakifrån varpå han instinktivt tog ett oväntat steg åt sidan och undvek den smygande förövarens giftpil som istället träffade hans distraherande kumpan som föll ihop i dödsryckningar. Otto vände sig om men såg bara en skugga försvinna ut på däck. Otto rusade genast upp till de övriga och berättade om överfallet. Man återvände till den döde och lyckades släpa undan liket till sin hytt. I hans kläder fann man order om att likvidera personerna på bifogade foton där Otto, Ebbens, Luxor och Wallé syntes. Man återvände därefter till matsalen där bartendern Doc berättade att ångbåtens kapten Pieter sökt dem. Tillsammans begav man sig till Pieters hytt där denne vänligt tog emot dem. Han förklarade att två män från politibyrån konfronterat honom och krävt att Otto, Ebbens, Luxor och Wallé skulle hållas under uppsikt tills man nådde Bris Brygga. Pieter log dock och sade att Knögen var hans ångbåt och ingen skulle ge honom order. Speciellt inte politibyråagenter som var skyldiga till avrättningen av hans far. Han gav istället gruppen chansen att fly med en roddbåt med enda motprestation att slå honom medvetslös för att dölja att han hjälpte dem. Efter ett tack och ett rejält slag i huvudet lämnade de Pieter och smög sig ner till den väntande roddbåten som de försiktigt klev ombord. De lossade repet och såg Knögen med politiagenten försvinna i den iskalla natten.

Följande dag rodde Wallé den sista sträckan mot Bris Brygga. Strax innan byn gömdes roddbåten undan i en liten vik och färden fortsatte till fots. Det hade åter blivit mörkt när man närmade sig byn. Trots detta kunde man urskilja en skräckinjagande zeppelinarpluton på ett flygfält och en gångbro som ledde ut till en garnison på en liten ö. Ebbens tog snabbt kontakt med Rogges bror Hansen på politibyråns kontor och denne och hans kollegor lovade att bistå på alla tänkbara sätt. Ebbens använde därefter sin kraft för att undersöka insidan på en lagerbyggnad där en gråklädd man marscherat in, tätt följd av en trupp knektar. Lagret visade sig innehålla mängder av kurtzkarbiner som vaktades av en terrorrobot modell väktare. En plan togs fram och sedan gav man sig iväg. Hansen och hans kollegor angrep på givet klockslag lagerlokalen. Samtidigt hade Wallé smugit sig iväg mot flygfältet och angrep zeppelinarna med sin inbyggda laser. När första ballongen väl fattat eld var infernot ett faktum. Undertiden hade de övriga gömt sig under bron till garnisonen och som beräknat medförde branden på flygfältet en ögonblicklig mobilisering av garnisonens trupper som rusade till undsättning. Två snabba eldstrider senare låg garnisonens portvakter oskadliggjorda och färden fortsatte upp i anläggningens torn där en zeppelinare låg förankrad. I ett hemligt utrymme hittade man en välbevarad stridsrustning som Otto genast drog på sig. Där fanns också ett kassaskåp som innehöll anteckningar och kartor över Fort Kapsej - de grå´s högkvarter i den förbjudna polarzonen Gruznan. Samtidigt hade knektarna nere vid flygfältet fattat misstankar och börjat vända tillbaka mot garnisonen. Otto tvekade. Skulle man hinna genomsöka garnisonen efter hans far eller genast fly med zeppelinaren mot den plats i Gruznan som bar hemligheten om de grå?

Det hemliga högkvarteret

Efter passage genom gränskontrollen till sektor 9 fortsatte färden in mellan de förtvinade  huskropparna. Maxwell inspekterade noga omgivningarna och utropade plötsligt. "Det var här jag såg den!". Ebbens bromsade in och parkerade längs det spruckna kullerstensstråket och efter att den muterade räven pekat och förklarat  kilade Luxor kvickt iväg för att rekognosera den utsatta platsen. Det dröjde en bra stund innan han återvände och med dyster min konstaterade att det omöjligt kunde finnas något landningsfält i bebyggelsen. Kanske hade Maxwell misstagit sig? Efter intensiv ordväxling där Maxwell svor dyrt och heligt på vad han sett började man misstänka något mystiskt med platsen och Otto föreslog att man skulle försöka skaffa en forntida detaljplan över området som brukade gå att infordra på riksarkivet i Sektor 1.

En kort färd senare stannade terrängvagnen utanför den svindlande byggnaden vars bastanda bastanta huskropp övergick från välbevarad till naket stålskelett på de våningsplan som sköt så långt upp att de såg ut att förenas med den mörka vinterhimlen. Otto stegade med bestämda steg in i entrésalen med Luxor i släptåg där han utan utsmyckning deklarerade sitt ärende. Byråadministratören bläddra frenetiskt i ett dokumentskåp och kunde därefter meddela att de forntida detaljplanerna fanns arkiverade på förbjudet område i de högre våningarna där rasrisk gjorde besök förknippade med livsfara. Otto lät sig dock inte avspisas, och efter en kortare dispyt där administratören fått tillkalla byråschäffern Ebenezer Munk och denne genomgått en grundlig avhyvling i politibyråns väl och förmåga så släpptes Luxor upp för att själv finna de begärda dokumenten. Några rasincidenter och blixsnabba hopp senare  återvände han oskadd med en famnfull kartrör och handlingar varpå de båda bedragarna gjorde honnör och försvann därpå ut till det väntande fordonet.

På återvägen till sektor 9 studerade Otto de stulna detaljplanerna. Ruinstaden hade innan katastrofen tjänstgjort som underjordisk flyghangar och nedgången fanns utsatt. Ebbens parkerade terrängvagnen i en gränd mitt emot den utmärkta byggnaden. Räven Maxwell stannade trots högljudda protester för att vakta fordonet medan övriga i skydd av vintermörkret och iklädda sina stulna uniformer smög sig fram till lagerlokalen där en spiraltrappa ledde dem ner till en pansardörr som kröntes av en rödlysande skylt. Otto plockade fram sitt ID-kort IV och stack in det i en springa som fick dörren att falla åt sidan med en svag pysning. Med sina vapen i högsta hugg smög sig Otto, Luxor, Ebbens och Wallé in i den upplysta korridoren som genast vek av åt vänster. Otto sneglade runt hörnet och konstaterade att en övervakningskamera svepte fram och tillbaka över den långa korridoren som innehöll flera dörrar. Med några snabba kliv i rätt ögonblick lyckades han nå in i kamerans döda vinkel och försvann in genom en dörr. En stund senare återvände han efter att ha mött två muterade grisar som förvånat köpt en lögn om hans förehavanden.

Sällskapet bestämde sig nu för att fortsätta med samma taktik och gick med  bestämda steg in framför övervakningskameran och öppnade en dubbeldörr med ID-kortet. I biblioteket innanför sprakade en brasa invid några fotöljer där en pärm låg uppslagen på ett bord. Otto plockade upp pärmen och såg långa listor över officersmän som gripits för korrektion och förts till Bris Brygga. Han stelnade till när han såg namnet, Helmer Schneider. Vad hade de Grå Männen gjort med hans far? I pärmen låg också ett brev från någon som hette Rutger där denne man instruerade en viss Thomas att leta upp och eliminera fyra personer och där bifogade foton visade Otto, Luxor, Ebbens och Wallé. I brevet underströk Rutger vikten av att inte låta dem komma undan eftersom Coordinatorn började bli otålig och att DAGEN snart var här. Otto stoppade på sig pärmen och brevet samtidigt som han kastade de bifogade fotona i elden. Förvånad såg han dem studsa tillbaka. Elden var ett hologram. I rummet fanns ytterligare en dörr. Otto tryckte in sitt ID-kort, men fick tillbaka det kluvet från den ilsket surrande kortläsaren. Några skrapande ljud hördes från insidan. Sen blev det tyst. Walle håvade upp den medhavda kodknäckaren från Traffaut och efter några sekunders mixtrande gled den låsta dörren upp. I sovrummet innanför hade någon just gett sig av. Två halvdrucka glas Konjack stod på ett bord och en flaska hade fastnat i dörrspringan till en lönnpassage. Otto rusade med sin skarprättare i högsta hugg mot lönnpassagen samtidigt som Wallé hittade ett kassaskåp i väggen. Han körde in kodknäckaren för att öppna det, just som en våldsam explosion detonerade från skåpet. Otto kastade sig handlöst in genom lönnpassagen medan Wallé slungades bakåt med en våldsam kraft. Ebbens och Luxor rusade in och såg den livlösa automaten just som hans reservsystem bootade upp. Med ringande öron hade Otto rest sig upp. Fallet genom lönnpassagen hade tagit honom in i en underjordisk hangar där en zeppelinare just var påväg upp genom en enorm passage i taket där snö sakta singlade ner. Otto grep sin skarprättare och sköt mot den flyende farkosten, men zeppelinaren var redan långt borta. Samtidigt går larmet i bunkern. Detta kombinerat med ljudet av stöveltramp på avstånd ger Luxor panik och ekorren tar sin tillflykt mot ingången och terrängvagnen utanför. Wallé och Ebbens kommer undertiden ut till Otto och de tre får i tumulten syn på en steganordning längs hangarens bortre vägg som leder upp till en lucka i taket. Efter en snabb klättring lämnar de alla det tjutande högkvarteret bakom sig.

Otto gnisslade tänder. Det enda han tänkte på var hämnd och att frita sin far. Men vad fanns egentligen i Bris Brygga, vilka var de grå och vad innebar egentligen DAGEN? Han var fast besluten att finna svaret på dessa frågor.


Nekropolis

Hjulen 92 pt var en kylig tid för folket i Hindenburg. Luxor hade stannat kvar hos Ebbens och man hade åter lyckats få liv i den vilsne automaten som nu lyckats laga sina minnesbankar och presenterade sig som Wallé. Wallé visade sig vara en förträfflig köksautomat vars hantering av diverse skarpslipade köksredskap förgyllde middagarna för sällskapet. En sen kväll kom en budbärare från Von Rijn som bad Ebbens och hans vänner att möta honom på hans handelshus i staden. Von Rijn konstaterade sakligt att senast man gjort affärer så hade det inte gått något vidare men att han var säker på att de gjort sitt bästa. Han hade därför rekommenderat sällskapet till en god vän som enligt Von Rijn sökte folk för ett relativt riskfritt uppdrag. Mannen hette Traffaut och befann sig på  Café R-Bajter nära Himmelska torget. En kort vandring senare hade den klåfingrige samlaren Luxor lyckats få sig själv arresterad för stöld i ett närliggande gatustånd medan övriga istället steg in på den rökiga syltan. Stämningen var högljudd sedan ett argsint fyllo hade just deklarerat hur man borde bunta ihop och slå ihjäl alla muterade missfoster. Bartendern bleknade märkbart när Ebbens nämnde Traffaut men visade in sällskapet i ett dunkelt kontor längre bak i lokalen.

En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält".  Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.

Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.

Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.



Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna.  Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.

Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.



Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.

Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan.  Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.

Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel  som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån.  Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.

Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.

Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.

RSS 2.0