Den mystiska byn

Det var en alldeles vanlig eftermiddag, vintern 92 pt. då Sigvold och Ebbens som vanligt var på väg att låsa kontoret efter ännu en oroväckande händelselös dag. Hyran skulle snart betalas och kassalådan var nästan tom. De båda vännerna hade precis kommit fram till att man skulle försöka dränka sorgerna nere på puben ”Bunkern” i Hindenburgs marknadsdistrikt då det knackade på dörren.


En propert klädd herre presenterade sig som budbärare och lämnar fram ett brev som pryddes av det mäktiga handelshuset ”Von Rijn”´s sigill. Brevet innehöll en kortfattad uppmaning om att man skulle infinna sig inom kort vid stenpiren i hamnen om man var intresserad av ett välbetalt uppdrag, och var undertecknat av självaste Nicholas von Rijn som var en av nationens mest beryktade handelsmän.

Kort därpå, i de dimmiga och dunkla hamnkvarteren plockades man upp av en båt och efter en kort färd över Malsjöns smutsiga vatten eskorterades de båda privatdetektiverna in i ett flott kontor på Von Rijn´s storslagna handelspalats, beläget i Östaden.

Von Rijn var en fetlagd äldre man som hälsade dem från sin plats bakom det blankpolerade skrivbordet och bad dem slå sig ner.

”Mina herrar! Jag har bjudit in er hit för att diskutera ett ytterst känsligt ärende. Jag är mycket bekymrad över min äldre bror Ragnar Von Rijn. Min brorsdotter Åse var på besök här för någon månad sedan och berättade att hennes far hade fått för sig att hans vänner inte längre var hans vänner. Åse, som fann detta lustigt, hade försäkrat sin far om att han inte borde göra sig ovän med folk i onödan men han menade att vännerna var bedragare som bara såg ut som hans riktiga vänner. Jag fann det hela rätt oroväckande, eftersom jag är rädd att min stackars bror fått ett mentalt sammanbrott och kontaktade därför Fridtjuv Bergers detektivbyrå där Fridtjuv själv förklarade ohyffsat att han inte kunde lägga tid på en man som blivit virrig på äldre dar. Hans medarbetade, det muterade marsvinet Lollo Janko, hejdade mig på vägen därifrån och lovade dock att undersöka saken. Det har nu gått flera veckor och jag har inte hört ett ljud från fröken Janko men jag gissar att ärendet helt enkelt inte var intressant nog. Därför hoppas jag istället att ni vill hjälpa mig. Både Ragnar och Åse bor i en by i södra Pyri vid namn Mos Mosel. Jag vill att ni hämtar hit Ragnar så han får kvalificerad vård för sina hjärnspöken och är beredd att betala 1000 krediter för besväret.”

Sigvold jublade inombords då pengarna skulle kunna rädda byråns usla ekonomi och tackade utan betänketid ja till ärendet. Han menade dock att ett förskott på 300 krediter behövdes för att täcka utlägg och lyckades med sitt välslipade affärssinne få Von Rijn att motvilligt gå med på denna kompromiss.

Efter flera dygns båtresa med flodbåten ”Gyllengryn” längsmed Österhavskusten och senare på flod genom Hultamarken anlände man till byn Muntermåla som låg strax norr om Frihetens slätter. Man vandrade vidare sydost och nådde lång om länge den lilla byn Mos Mosel vars gårdar kretsade kring en mindre flod.

Det första som fångade männens uppmärksamhet var en brandhärjad husgrund några hundra meter från grusvägen in mot byn. En snabb genomsökning av resterna klarlagde att branden var gammal och troligtvis inte kopplad till deras ärende i byn. Istället gick man vidare till granngården och konstaterade att dörren stod på glänt samt att huset verkade ha lämnats i all hast. Man korsade grusvägen över till nästa hus som visade sig vara tillbommat och avspärrat av byns polismästare. På nästa fastighet såg man nu en kraftig karl som högg ved på gårdsplanen. Mannen som hette Snuve bodde på gården med sin familj och kunde berätta att Ragnar Von Rijn bodde längre ner på vägen. När Sigvold började förhöra sig om mystiska händelser i staden berättade mannen att polismästaren och hans två assistenter försvann för någon månad sedan och sedan de dök upp igen för någon vecka sedan så har de betett sig egendomligt och hälsar inte längre. Dessutom hade han sett hur det igenbommade grannhuset nyligen bebotts av ett muterat marsvin från Hindenburg.


Fundersamma över den underliga byn fortsatte man över till Ragnar Von Rijn´s gård. Ragnar själv öppnade dörren och ville mystiskt nog inte kännas vid något problem med sina vänner och menade att brodern i Hindenburg måste ha misstagit sig. Ebbens som med sin mentala kraft kunde läsa av Ragnars sinnen märkte bara att den gamle mannen inte utstrålade någon oro utan snarare en allmän känslokyla som inte gick att sätta fingret på. Ragnar hade inga som helst planer på att resa till Hindenburg och smått uppgivna vandrade man över tullbron och till en mjölnare som inte heller han var särskilt pratsam. Grannhuset var ännu ett tillbommat hus och istället valde man att besöka borgmästaren som efter en dispyt med husets vaktstyrka tog emot på sitt kontor. Sigvold sammanfattade de märkliga händelserna varpå den stele borgmästaren nickade och menade att han länge misstänkt att något inte stod rätt till men bad männen återkomma följande dag så han tills dess kunde undersöka saken lite närmare.

Ebbens gjorde en ny sinnessökning och insåg till sin fasa att varken borgmästaren, dennes fru eller vakten i rummet hade mänskliga känslor. Man tackade för pratstunden och skyndade tillbaka till Snuves gård där man blev erbjudna att sova i stallet. Samma natt vaknade man av att polismästaren och hans assistenter knackade på hos familjen och efter en kort dispyt fördes familjen bort. Sigvold och Ebbens smög efter på avstånd och såg hur familjen låstes in i polisstationens tukthus. De båda avvaktade en stund och smög sedan in i det olåsta polisstationen och stal nycklar till tukthuset så den uppskakade familjen kunde fly.

Efter en frukost på byns värdshus kunde man konstatera att Ragnars dotter Åse tydligen bodde i ett eget hus i byn men att detta hus var det igenbommade huset bredvid mjölnarens. Man återvände för att undersöka huset men blev avbrutna av en överdrivet trevlig granne som försökte bjuda in dem på en tidig lunch. Grannen menade att något underligt var i görningen och att allt börjat sedan det muterade marsvinet dykt upp. Sigvold och Ebbens insåg nu att de var tvungna att utforska huset där Lollo Janko bott och besökte smedjan där smederna snabbt tillverkade några rejäla dyrkar. Utan några större besvär öppnade Ebbens den låsta dörren till det hus där Lollo Janko bott och efter en snabb genomsökning fann man den stackars marsvinshonan ihjälskjuten i en skrubb i källaren. I hennes packning fann man en apparat som Sigvold identifierade som en kodknäckare.

Misstänksamma beslutade man sig för att besöka borgmästaren igen. Husets båda vakter ledde denna gången in männen i ett bibliotek där poliserna väntade med dragna vapen.  Eldstrid utbröt men utan att bli träffad lyckades Sigvold få fram sin skarprättarpistol och sköt ihjäl en av vakterna vars kropp snart badade i grönt blod. Ebbens träffades av en kula som rev upp ett fult sår i hans ansikte men de båda männen lyckades därefter fly ur huset med kulorna vinande kring sig.

Det gröna blodet hade slutligen bekräftat det som detektiverna misstänkte. Någon form av klonvarelser hade börjat kopiera byns befolkning och tog systematiskt över deras plats i samhället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0