Nekropolis
Hjulen 92 pt var en kylig tid för folket i Hindenburg. Luxor hade stannat kvar hos Ebbens och man hade åter lyckats få liv i den vilsne automaten som nu lyckats laga sina minnesbankar och presenterade sig som Wallé. Wallé visade sig vara en förträfflig köksautomat vars hantering av diverse skarpslipade köksredskap förgyllde middagarna för sällskapet. En sen kväll kom en budbärare från Von Rijn som bad Ebbens och hans vänner att möta honom på hans handelshus i staden. Von Rijn konstaterade sakligt att senast man gjort affärer så hade det inte gått något vidare men att han var säker på att de gjort sitt bästa. Han hade därför rekommenderat sällskapet till en god vän som enligt Von Rijn sökte folk för ett relativt riskfritt uppdrag. Mannen hette Traffaut och befann sig på Café R-Bajter nära Himmelska torget. En kort vandring senare hade den klåfingrige samlaren Luxor lyckats få sig själv arresterad för stöld i ett närliggande gatustånd medan övriga istället steg in på den rökiga syltan. Stämningen var högljudd sedan ett argsint fyllo hade just deklarerat hur man borde bunta ihop och slå ihjäl alla muterade missfoster. Bartendern bleknade märkbart när Ebbens nämnde Traffaut men visade in sällskapet i ett dunkelt kontor längre bak i lokalen.
En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält". Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.
Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.
Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.
Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna. Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.
Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.
Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.
Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan. Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.
Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån. Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.
Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.
Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.
En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält". Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.
Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.
Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.
Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna. Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.
Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.
Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.
Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan. Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.
Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån. Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.
Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.
Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.
Kommentarer
Trackback
