Det anskrämliga trädet
På insidan fanns ett litet kvadratiskt rum med en säng och ett skåp. I ett hörn satt en man ihopkurad med ansiktet försjunket i händerna. Ebbens siktade mot honom med karbinen och frågade med darrande röst vem han var.
"Jag... jag vet inte?" blev det, för båda sidor, förvånande svaret.
"Vadå vet inte?" försökte Ebbens. "Hur hamnade du här?".
"Ingen aning. Vem är du själv?" snäste mannen, som uppenbarligen tröttnat på utfrågningen.
"Mitt namn är Ebbens Ackerlantz, jag och min kompanjon..." han avbröt sig och pekade dyster på den ihjälslagne Sigvold. "...vi kom hit för att rädda en kidnappad kvinna"
Mannen på golvet reste sig vilket fick den ännu misstänksamme Ebbens att ta ett steg bakåt. Med sitt muterade sinne försökte han avgöra om den mystiske mannens bar på fientliga avsikter men drabbades istället av en blixtrande huvudvärk som gjorde honom utmattad. Han tvekade en sekund men bestämde sig trots allt att för stunden lita på främligen. Även om mannen verkade underlig så bar han iallafall inte samma kyliga sinnesuttryck som de grönblodade.
Ebbens kastade över en oladdade skarprättaren mot mannen som reflexmässigt tog emot den i ett vant grepp och efter ett kort övervägande delade Ebbens med sig en näve av de patroner som fanns kvar. De båda såg sig nu för första gången riktigt omkring i rummet och observerade en form av högteknologiskt pentry samt hyllor fyllda med matkonserver. Främligen plockade åt sig Sigvolds värja samtidigt som Ebbens genomsökte övriga sidodörrar men fann bara rum med identisk inredning till det där han först funnit främligen.
Utan att finna ledtrådar till den kidnappade Åse återvände man nu till hissrummet och valde den vänstra dörren som visade sig leda ner i en upplyst korridor. Med höjda vapen smög man sig framåt och konstaterade flera dörrar längs metallgångens sidor. Ebbens gjorde tecken åt främligen och körde in id-brickan i den första dörrspringan till höger. Dörren föll åt sidan med ett lätt pysande och avslöjade en metallvarelse med ett pistolliknande föremål riktat mot dem. Den namnlöse främlingen som Ebbens funnit i köket intog blixtsnabbt försvarsposition men skottväxlingen uteblev. Istället hördes en monoton röst inifrån rummet som bjöd in dem. Rummet var kvadratiskt och innehöll förutom några smala sidodörrar en vägg full av övervakningsskärmar som visade olika delar av komplexet. Rösten, som tillhörde den bekymrade huvuddator förklarade att den snarast möjligt ville avlägsna den trädväxt som sedan länge slagit rot i anläggningens biobassäng samtidigt som datorn förstorade upp en övervakningsbild från ett dunkelt rum där ett robust och motbjudande träd växt sig fast på en ö av b-tong i bassängens mitt. Stammen var täckt av sjuklig grågrön bark och trädkronan utgjordes av ett buskverk tentakler i vars mitt fanns en öppning med sylspetsiga tänder, omgärdad av flygfän.
Ebbens rös till. Var det den vidriga missfosterväxten som var upphov till händelserna i Mos Mosel och de grönblodiga klonernas skapare? Förmodligen betydde detta att de försvunna människorna redan var döda. Hade även Åse von Rijn fått sätta livet till? Han bad datorn visa samtliga övervakade rum i komplexet. Som svar fick han snart syn på två bilder där den ena visade de två polisassistenterna från Mos Mosel, vid några dataskärmar. Den andra visade en verkstad där polismästaren stod böjd över ett bord och skruvade med något. Ebbens bad datorn spärra låsmekanismen till de båda rummen och att datorn skulle projicera en karta över komplexet. Efter en snabb överblick kunde Ebbens avgöra positionen på de rum där poliserna höll till samt bassängen med trädet. Åse von Rijn var dock fortfarande försvunnen.
Ebbens funderade. Kanske hade datorn lagrat tidigare övervakning i sin databank. Han bad datorn om tidigare dagars aktivitet och lyckades snart fånga en videoupptagning av Åse som släpades genom bassängrummet och vidare in bakom en dörr. Detta rum stod dock utan övervakning och Ebbens insåg nu att man var tvugna att konfrontera det anskrämliga trädet.
Undertiden hade den namnlöse främlingen sökt igenom rummets sidodörrar och funnit två radiosändare som han och Ebbens stoppade på sig. Han lyckades också observera en eldkastare i verkstaden där den ensamme polismästaren befann sig.
"Om vi hämtar eldkastaren kanske vi kan sätta eld på trädet" föreslog han.
Ebbens nickade.
Några minuter senare hade den namnlöse främlingen begett sig till verkstadens dörr och väntade tills Ebbens gett huvuddatorn klartecken på att avlägsna låsspärren. Ebbens meddelade via radiosändaren att kusten var klar varpå främligen öppnade dörren med id-brickan. Bakom dörren stod polismästaren ännu med ryggen vänd mot dörren eftersom det surrande ljudet i rummet gjort honom ouppmärksam. Främligen tog de sista stegen framåt och avlossade ett dödande nackskott på den intet ont anande polismästaren, vars gröna blod stänkte över arbetsbänken. Främligen lade därefter beslag på eldkastaren samt en behållare med ädelmetall och mötte upp Ebbens vid dörren till bassängen som huvuddatorn visat dem på kartan.
Dörren öppnades med ett svischande ljud och avslöjade det illaluktande rummet där bassängens brunsolkiga vatten bubblade av trädets ilska inför inkräktarna. Den namnlöse främlingen höjde eldkastaren men missade målet med eldstrålen då en av trädets tentakler gav honom ett direkt dödande slag som slet iväg honom genom luften och in i b-tongväggen. Ebbens avlossade samtidigt sin skarprättare men lyckades inte göra någon synlig skada och duckade själv undan en av trädets tentakler. Han förstod att han återigen blivit ensam kvar och skulle just backa ur rummet då han såg hur främlingen omtumlad reste sig upp igen. Ebbens trodde inte sina ögon. Hur var det möjligt att mannen överlevt? Längre hann man inte fundera innan främligen återigen avlossade eldkastaren och denna gång dränkte trädet i lågor. Vrålande svingade det sina brinnande tentakler till motattack vilket rev upp en djup reva i främlingens ansikte. Till både Ebbens och främlingens förvåning kom inget blod från såret utan avslöjade istället den elektronik som dolde sig under främlingens hud. Främlingen var en automat.
Ebbens avlossade på nytt sin skarprättare samtidigt som automaten tömde det sista av eldkastaren över det rasande trädet som nu stod i full brand. Därefter kastade han eldkastaren ifrån sig och avlossade sin skarprättare med en dödande kula så att trädet pysande och kvidande föll fritt ner i den grumliga bassängvätskan. De båda männen laddade om och fortsatte in genom den bakre dörren där de fann ett kyligt rum med en doft av växter som tycktes komma från ett nät med stora avlånga kapslar med ett grumligt grönaktigt innehåll. Automaten drog upp Sigvolds värja och skar upp kapsel efter kapsel som visade sig innehålla kvarlevorna från Mos Mosels bybor. Slutligen fann man också Åse i en av kapslarna. Apatisk men vid liv lyckades Ebbens släpa med henne ut ur komplexet samtidigt som automaten plockade åt sig en kasse med konserver från köket åt medresenärerna.
Flera dagar senare hade man lämnat Mozonens förrädiska förfall bakom sig utan några större missöden. Med hjälp av radblock-injektionerna från byläkarens hus i Mos Mosel såg Ebbens till att varken han själv eller Åse drog på sig zonröta. Färden fortsatte direkt mot Muntermåla utan att ta risken att färdas via Mos Mosel. Upprensningen i byn lämnade Ebbens med varm hand till någon annan.
Långt om länge nådde sällskapet fram till Muntermåla där det visade det sig att ångbåten mot Hindenburg ställts in eftersom floden norrut var bottenfrusen. Istället lyckades man få plats på en diligens som i maklig takt skulle ta dem samma sträcka med många stopp längs vägen.
Ytterligare några dagars resa förflöt utan incidenter och diligensen, som kördes av den surmulne mutantsorken Dalf Jölåker, färdades längs det vidsträckta Vättaträsket strax norr om Pirit. Åse som tidigare verkat vara på bättringsvägen insjuknade i feber och kräktes grönt slem vilket inte uppskattades av vagnens fjärde passagerare, en orolig kvinna som stigit på i Pirit.
Vid Nackby diligensstation steg resenärerna av för kvällen och stationschefen Börge och hans fru Ullis bjöd gästerna på en välsmakande "ärg i panna". Stationens läkekvinna tillkallades för att se om Åse och ge vård för Ebbens skador vilka båda blev väl omhändertagna. Automaten i sällskapet, som fortfarande inte återfått sitt minne, gjorde undertiden en reparation av sina skador men saknade reservdelar för att bli fullt återställd. Senare under kvällen fick man sällskap från grannstugan där ett äldre par bodde med drängen Algot som kom från grannbyn Rulsjö. Den gamle mannen smålog när sällskapet inte ville avslöja sitt ärende för resan och menade att de förmodligen var zonfarare likt Pyrisamfundets grundare, tillika kejsarens anfader Maximilian. Han höll därefter ett långt anförande om hur Maximilian lagt grunden till Hindenburg, hur han enat bosättare mot den fornmäktiga styggelsen Hydran och slutligen gett sitt liv när han utplånade densamme.
"Maximilian Skarprättare gav sitt liv när han besegrade Hydran, men lade samtidigt grunden för den stora återuppbyggnadens tid. Gryningsvärldens tid. Vår tid!" avslutade han.
Döden i Biobunkern
Vintermörkret hade sedan länge fallit då de båda kompanjonerna skyndade bort från bakhållet på Borgmästarens gård. Bakom sig hörde man ännu tumulten som antydde att den förrädiska borgmästaren och hans män var dem på spåren. Var det en underlig epidemi som drabbat Mos Mosel eller vilka var de grönblodiga klonerna? Vart hade de kommit ifrån och vad hade i så fall hänt med de riktiga byborna?
Ebbens blödde kraftigt från en skottskada i kinden vilken färgade snön röd under honom. Sigvold insåg att de inte skulle hinna fly långt och smög sig istället in bakom det närliggande och igenbommade huset där Von Rijns brorsdotter Åse sades ha bott. I skydd av mörkret plockade Ebbens fram sin läkarväska och gjorde med Sigvolds hjälp ett provisoriskt förband som stoppade hans blödning. De kände därefter på husets köksdörr som visade sig olåst. Med dragna vapen smög de sig in genom dörren och Ebbens slog sig ned på en stol medan Sigvold kikade in genom dörren till stugans allrum. Han uppfattade klicket från en osäkrad skarprättare och kände den kalla pistolmynningen mot tinningen. ”Släpp vapnet främling! Jag frågar inte två gånger!” väste en kvinnoröst och efter att både Sigvold och Ebbens gjort henne till viljes steg hon fram från sin plats vid sidan av dörren.
”Vilka är ni och vad gör ni här?” frågade hon med skarp ton. Sigvold presenterade sig och förklarade om uppdraget som man mottagit från Nicholas von Rijn samtidigt som han menade att kvinnan måste vara Von Rijns brorsdotter. ”Farbror Nicholas” sade kvinnan rörd och föll strax i tårar. Hon berättade med gråten i halsen hur hennes far Ragnar blivit bortfört av byns poliser för några dagar sedan. Åse hade blivit mycket misstänksam och följt efter dem ut i den närliggande Mozonen där sällskapet försvunnit in i en byggnad av grå och slät sten. Förskräckt hade hon återvänt till byn och ritat ner en karta för att kunna återvända till platsen med hjälp. Hon hade bara varit tillbaka i några dagar då fadern återvänt till byn, nu omänsklig och känslokall.
Byggnaden i zonen ruvade med största sannolikhet på hemligheten bakom de grönblodade kopiorna men detta behövde undersökas närmare. Ebbens frågade om det fanns någon medicin i närheten och Åse nickade och berättade att grannen Mårgan Daal var läkare i byn. Hon varnade dock för att även doktorn försvunnit för några veckor sedan och varit mystisk vid hemkomsten.
Sigvold och Ebbens smög sig genom buskagen på husets baksida och över till det nedsläckta grannhuset där en källartrappa slutade vid en låst dörr. Ebbens plockade fram sina dyrkar och strax var de inne i den dunkla källaren där ett enklare mottagningsrum även innehöll ett kassaskåp med kombinationslås. Sigvold tog fram kodknäckaren man funnit hos den döda Lollo Janko och efter en synkronisering mellan maskinen och skåpet klickade det till i skåpslåset. Man fann både pyriska kontanter och några ampuller läkedrog. Ebbens som studerat medicin tog tag i ampullen med etiketten ”Regen” och skulle just instruera Sigvold i hur den skulle injiceras då de hörde en harkling som fick dem att snurra runt. Vid trappan som ledde upp till bottenvåningen stod den som förmodades vara byläkaren och som sade med överlägsen ton i rösten:
- ”Nu vill jag att ni lyssnar noga på mig och ställer er några viktiga frågor. Hur skall ni fly? Vart skall ni söka skydd? Vem skall gömma er? Det är lönlöst! Det finns ändå inga som er kvar längre! Jag förstår att ni är lite rädda och det är ok. Jag förstår att ni är förvirrade men all den förvirringen kommer försvinna när ni överlämnat er till oss”
- ”Vi tänker aldrig överlämna oss!” svarade Sigvold ”Vilka är ni och vad har hänt med byborna?”.
Läkaren svarade inte utan gav istället ifrån sig ett onaturligt leende som förde med sig rysningar. Han vände upp i trappan och sade åt dem att följa med men Sigvold hade tröttnat på diskussionen och drämde istället sin pistolkolv i bakhuvudet på läkaren så denne gick i golvet med en duns. Någon minut senare hade de bundit fast den medvetslöse läkaren på en stol och Ebbens hade också skurit ett snitt i läkarens arm vilket visade på att även dennes blod var grönaktigt. De hade just bestämt sig för att söka igenom resten av huset då kvinnoskrik hördes på utsidan. Efter några snabba steg tillbaka mot Åses hus kunde man konstatera att köket där man lämnat henne var tomt. Sigvold kikade ut mellan springorna på det igenbommade köksfönstret och såg till sin fasa hur polismästaren och hans båda assistenter släpade iväg den vilt skrikande Åse mot bron trots att kvinnan gjorde panikartat motstånd. De båda detektiverna tvekade. Oddsen för att ingripa mot poliserna var inte lysande och hade de dessutom brovakterna och borgmästarens män på sin sida så skulle det med all säkerhet sluta riktigt illa. Istället bestämde de sig för att skapa en skenmanöver i läkarens hus och tog med sig Åses karta som fortfarande låg kvar på köksbordet. Efter att Ebbens fått injektionen med ”Regen” och hastigt tillfrisknat från sin tidigare skada fick man tag på en flaska läkarsprit som hälldes över en gammal nedsutten soffa i husets allrum. Med några svavelstickor från köket satte man eld på soffan och lämnade den bundne läkaren i det rykande huset som snart stod i lågor.
Precis som de hade planerat kom nu vakterna springande från sin postering vid bron och gjorde det enkelt för Sigvold och Ebbens att hasta över mot polisstationens tukthus som visade sig vara tomt. Efter en hastig genomsökning av huvudbyggnaden fann man en karta där husen med grönblodiga byborna var överkryssade. Man kunde samtidigt konstatera att varken Åse eller poliserna gick att finna och att de troligtvis gett sig av mot den mystiska byggnaden i Mozonen. Ebbens gick och packade förnödenheter från polisstationens pentry medan Sigvold studerade Åses karta som skulle föra dem rätt in i den förbjudna zonen.
Två dagar senare hade man passerat många varningsskyltar och sett hur växter och insekter syntes allt mer förvridna ju närmare zonområdet man vandrare. Sigvold hade vid ett tillfälle orienterat sig fel och varit nära att halka ner i ett neonfärgat vattendrag alldeles vid kanten av den dåligt upptrampade stigen. I ett polarblått skogsparti stannade man tvärt då man kunde urskilja en byggnad i B-tong genom det vanställda bladverket. Området framför dem hade röjts upp till en gårdsplan där två beväpnade män vaktade en metallglänsande fyrkant i mitten på den grådaskiga byggnadskolossen. Trattprydda stolpar i vit metall lyste upp området då vintermörkret än en gång börjat falla.
Ebbens gick ner på huk och tog sikte på en av männen samtidigt som Sigvold gjorde sig redo med sin skarprättarpistol. Ebbens skott träffade den ene av vakterna men lyckades inte fälla honom. Istället hade de båda vakterna uppmärksammat dem och rusade nu mot dem med sina karbiner redo. Sigvold vars pistol inte var konstruerad för långskytte väntade tills vakterna kom tillräckligt nära och efter en snabb skottväxling hade han fällt den ene vakten. Ebbens hade samtidigt hunnit ladda om och fällde den andre vakten innan han hunnit besvara elden.
Efter att ha genomsökt de grönblodiga kropparna och plockat åt sig både rustning, gevär och en id-bricka begav man sig fram till den metallglänsande fyrkanten som förmodades vara komplexets ingång. Sigvold förde in id-brickan i en smal springa som ryckte tag i kortet och strax därpå gled fyrkanten isär med ett pysande ljud och en mörk öppning skymtades. Efter att ha smygit sig in tändes rummet upp av en ljusanordning och en stor golvplatta visade sig fungera som hissanordning med elektroniska reglage. Sigvold plockade åter på sig id-brickan som han fann vid dörrens insida och man begav sig därefter ner i underjorden med hissen.
Rummet nedanför hade väggar av vitglänsande metall och innehöll tre dörrar och en dubbeldörr av röd metall. Sigvold skulle just mata in id-brickan i springan vid dubbeldörren då en dusch av färglös vätska sprayades över dem. Ebbens blev ängslig över vätskan som inte heller luktade något men Sigvold som visste mer om forntiden försäkrade att detta säkerligen var någon form av renande medel som förfäderna använde för att hålla sjukdomar borta.
På andra sidan dubbeldörren fann man en lång upplyst korridor vars ände ej gick att urskilja. Efter en lång och tröttsam vandring kom man efter tjugo minuter fram till ännu en dörr. Framför dörren låg fem kroppar som gav ifrån sig en stank av ruttna växter men var inte utsatta för något synligt våld. Ebbens gick fram för att undersöka kropparna närmare men eftersom han var så observant såg han i sista sekunden några dolda munstycken och hann backa undan just som dödlig giftgas släpptes lös framför dörren. Hostande efter att ha andats in lite av gasen gjorde han tecken åt Sigvold att strunta i dörren till dess att han hade hittat gasmasker och återvände istället tillbaka till hissrummet.
Genom dörren i motsatt riktning kom man in i ett T-format rum med dörrar i varje ände och med en stor glasskiva i taket. När dörren stängts bakom dem blev det plötsligt varmare och skivan i taket började lysa violett samtidigt som ett mekaniskt tjutande ljud hördes. Efter någon minut slocknade plattan igen och både Sigvold och Ebbens kände sig märkbart välmående som om all den strålning man fått utstå under vandringen i zonen avlägsnats. Man öppnade dörren framåt och kom in i ett stort rum där två män genast avlossade sina karbiner mot dem. Både Sigvold och Ebbens träffades i ansiktet varpå Sigvold skulle besvara skotten just som hans pistol klickade. Ebbens lyckades samtidigt skjuta sin motståndare så det gröna blodet skvätte. Ytterligare skottväxling tog vid och Sigvold slet fram den karbin han tagit från en av vakterna utanför komplexet. Motståndarnas ammunition tog slut och de kom nu springande med gevärskolvarna i högsta hugg. Ebbens skulle just skjuta den ene motståndaren då även hans karbin klickade. Han lyckades snabbt dra sin kniv istället och mötte den framrusande motståndaren med ett dödligt hugg i magen. Den stackars Sigvold hann dock aldrig agera då hans motståndare lyckades få in en serie kraftfulla träffar med sitt tillhygge och fällde den livlöse Sigvold till golvet. Ebbens kunde utan problem sänka ett dödande hugg i Sigvolds fiende men räddningen kom för sent. Tågögd föll Ebbens ihop vid sin döde vän. Hur skulle han ensam ha en chans att överleva i bunkern?
Den mystiska byn
En propert klädd herre presenterade sig som budbärare och lämnar fram ett brev som pryddes av det mäktiga handelshuset ”Von Rijn”´s sigill. Brevet innehöll en kortfattad uppmaning om att man skulle infinna sig inom kort vid stenpiren i hamnen om man var intresserad av ett välbetalt uppdrag, och var undertecknat av självaste Nicholas von Rijn som var en av nationens mest beryktade handelsmän.
Kort därpå, i de dimmiga och dunkla hamnkvarteren plockades man upp av en båt och efter en kort färd över Malsjöns smutsiga vatten eskorterades de båda privatdetektiverna in i ett flott kontor på Von Rijn´s storslagna handelspalats, beläget i Östaden.
Von Rijn var en fetlagd äldre man som hälsade dem från sin plats bakom det blankpolerade skrivbordet och bad dem slå sig ner.
”Mina herrar! Jag har bjudit in er hit för att diskutera ett ytterst känsligt ärende. Jag är mycket bekymrad över min äldre bror Ragnar Von Rijn. Min brorsdotter Åse var på besök här för någon månad sedan och berättade att hennes far hade fått för sig att hans vänner inte längre var hans vänner. Åse, som fann detta lustigt, hade försäkrat sin far om att han inte borde göra sig ovän med folk i onödan men han menade att vännerna var bedragare som bara såg ut som hans riktiga vänner. Jag fann det hela rätt oroväckande, eftersom jag är rädd att min stackars bror fått ett mentalt sammanbrott och kontaktade därför Fridtjuv Bergers detektivbyrå där Fridtjuv själv förklarade ohyffsat att han inte kunde lägga tid på en man som blivit virrig på äldre dar. Hans medarbetade, det muterade marsvinet Lollo Janko, hejdade mig på vägen därifrån och lovade dock att undersöka saken. Det har nu gått flera veckor och jag har inte hört ett ljud från fröken Janko men jag gissar att ärendet helt enkelt inte var intressant nog. Därför hoppas jag istället att ni vill hjälpa mig. Både Ragnar och Åse bor i en by i södra Pyri vid namn Mos Mosel. Jag vill att ni hämtar hit Ragnar så han får kvalificerad vård för sina hjärnspöken och är beredd att betala 1000 krediter för besväret.”
Sigvold jublade inombords då pengarna skulle kunna rädda byråns usla ekonomi och tackade utan betänketid ja till ärendet. Han menade dock att ett förskott på 300 krediter behövdes för att täcka utlägg och lyckades med sitt välslipade affärssinne få Von Rijn att motvilligt gå med på denna kompromiss.
Efter flera dygns båtresa med flodbåten ”Gyllengryn” längsmed Österhavskusten och senare på flod genom Hultamarken anlände man till byn Muntermåla som låg strax norr om Frihetens slätter. Man vandrade vidare sydost och nådde lång om länge den lilla byn Mos Mosel vars gårdar kretsade kring en mindre flod.
Det första som fångade männens uppmärksamhet var en brandhärjad husgrund några hundra meter från grusvägen in mot byn. En snabb genomsökning av resterna klarlagde att branden var gammal och troligtvis inte kopplad till deras ärende i byn. Istället gick man vidare till granngården och konstaterade att dörren stod på glänt samt att huset verkade ha lämnats i all hast. Man korsade grusvägen över till nästa hus som visade sig vara tillbommat och avspärrat av byns polismästare. På nästa fastighet såg man nu en kraftig karl som högg ved på gårdsplanen. Mannen som hette Snuve bodde på gården med sin familj och kunde berätta att Ragnar Von Rijn bodde längre ner på vägen. När Sigvold började förhöra sig om mystiska händelser i staden berättade mannen att polismästaren och hans två assistenter försvann för någon månad sedan och sedan de dök upp igen för någon vecka sedan så har de betett sig egendomligt och hälsar inte längre. Dessutom hade han sett hur det igenbommade grannhuset nyligen bebotts av ett muterat marsvin från Hindenburg.
Fundersamma över den underliga byn fortsatte man över till Ragnar Von Rijn´s gård. Ragnar själv öppnade dörren och ville mystiskt nog inte kännas vid något problem med sina vänner och menade att brodern i Hindenburg måste ha misstagit sig. Ebbens som med sin mentala kraft kunde läsa av Ragnars sinnen märkte bara att den gamle mannen inte utstrålade någon oro utan snarare en allmän känslokyla som inte gick att sätta fingret på. Ragnar hade inga som helst planer på att resa till Hindenburg och smått uppgivna vandrade man över tullbron och till en mjölnare som inte heller han var särskilt pratsam. Grannhuset var ännu ett tillbommat hus och istället valde man att besöka borgmästaren som efter en dispyt med husets vaktstyrka tog emot på sitt kontor. Sigvold sammanfattade de märkliga händelserna varpå den stele borgmästaren nickade och menade att han länge misstänkt att något inte stod rätt till men bad männen återkomma följande dag så han tills dess kunde undersöka saken lite närmare.
Ebbens gjorde en ny sinnessökning och insåg till sin fasa att varken borgmästaren, dennes fru eller vakten i rummet hade mänskliga känslor. Man tackade för pratstunden och skyndade tillbaka till Snuves gård där man blev erbjudna att sova i stallet. Samma natt vaknade man av att polismästaren och hans assistenter knackade på hos familjen och efter en kort dispyt fördes familjen bort. Sigvold och Ebbens smög efter på avstånd och såg hur familjen låstes in i polisstationens tukthus. De båda avvaktade en stund och smög sedan in i det olåsta polisstationen och stal nycklar till tukthuset så den uppskakade familjen kunde fly.
Efter en frukost på byns värdshus kunde man konstatera att Ragnars dotter Åse tydligen bodde i ett eget hus i byn men att detta hus var det igenbommade huset bredvid mjölnarens. Man återvände för att undersöka huset men blev avbrutna av en överdrivet trevlig granne som försökte bjuda in dem på en tidig lunch. Grannen menade att något underligt var i görningen och att allt börjat sedan det muterade marsvinet dykt upp. Sigvold och Ebbens insåg nu att de var tvungna att utforska huset där Lollo Janko bott och besökte smedjan där smederna snabbt tillverkade några rejäla dyrkar. Utan några större besvär öppnade Ebbens den låsta dörren till det hus där Lollo Janko bott och efter en snabb genomsökning fann man den stackars marsvinshonan ihjälskjuten i en skrubb i källaren. I hennes packning fann man en apparat som Sigvold identifierade som en kodknäckare.
Misstänksamma beslutade man sig för att besöka borgmästaren igen. Husets båda vakter ledde denna gången in männen i ett bibliotek där poliserna väntade med dragna vapen. Eldstrid utbröt men utan att bli träffad lyckades Sigvold få fram sin skarprättarpistol och sköt ihjäl en av vakterna vars kropp snart badade i grönt blod. Ebbens träffades av en kula som rev upp ett fult sår i hans ansikte men de båda männen lyckades därefter fly ur huset med kulorna vinande kring sig.
Det gröna blodet hade slutligen bekräftat det som detektiverna misstänkte. Någon form av klonvarelser hade börjat kopiera byns befolkning och tog systematiskt över deras plats i samhället.
