Förbjuden Zon

Efter passage genom gränskontrollen till sektor 9 fortsatte färden in mellan de förtvinade  huskropparna. Maxwell inspekterade noga omgivningarna och utropade plötsligt. "Det var här jag såg den!". Ebbens bromsade in och parkerade längs det spruckna kullerstensstråket och efter att den muterade räven pekat och förklarat  kilade Luxor kvickt iväg för att rekognosera den utsatta platsen. Det dröjde en bra stund innan han återvände och med dyster min konstaterade att det omöjligt kunde finnas något landningsfält i bebyggelsen. Kanske hade Maxwell misstagit sig? Efter intensiv ordväxling där Maxwell svor dyrt och heligt på vad han sett började man misstänka något mystiskt med platsen och Otto föreslog att man skulle försöka skaffa en forntida detaljplan över området som brukade gå att infordra på riksarkivet i Sektor 1.

En kort färd senare stannade terrängvagnen utanför den svindlande byggnaden vars bastanda bastanta huskropp övergick från välbevarad till naket stålskelett på de våningsplan som sköt så långt upp att de såg ut att förenas med den mörka vinterhimlen. Otto stegade med bestämda steg in i entrésalen med Luxor i släptåg där han utan utsmyckning deklarerade sitt ärende. Byråadministratören bläddra frenetiskt i ett dokumentskåp och kunde därefter meddela att de forntida detaljplanerna fanns arkiverade på förbjudet område i de högre våningarna där rasrisk gjorde besök förknippade med livsfara. Otto lät sig dock inte avspisas, och efter en kortare dispyt där administratören fått tillkalla byråschäffern Ebenezer Munk och denne genomgått en grundlig avhyvling i politibyråns väl och förmåga så släpptes Luxor upp för att själv finna de begärda dokumenten. Några rasincidenter och blixsnabba hopp senare  återvände han oskadd med en famnfull kartrör och handlingar varpå de båda bedragarna gjorde honnör och försvann därpå ut till det väntande fordonet.

På återvägen till sektor 9 studerade Otto de stulna detaljplanerna. Ruinstaden hade innan katastrofen tjänstgjort som underjordisk flyghangar och nedgången fanns utsatt. Ebbens parkerade terrängvagnen i en gränd mitt emot den utmärkta byggnaden. Räven Maxwell stannade trots högljudda protester för att vakta fordonet medan övriga i skydd av vintermörkret och iklädda sina stulna uniformer smög sig fram till lagerlokalen där en spiraltrappa ledde dem ner till en pansardörr som kröntes av en rödlysande skylt. Otto plockade fram sitt ID-kort IV och stack in det i en springa som fick dörren att falla åt sidan med en svag pysning. Med sina vapen i högsta hugg smög sig Otto, Luxor, Ebbens och Wallé in i den upplysta korridoren som genast vek av åt vänster. Otto sneglade runt hörnet och konstaterade att en övervakningskamera svepte fram och tillbaka över den långa korridoren som innehöll flera dörrar. Med några snabba kliv i rätt ögonblick lyckades han nå in i kamerans döda vinkel och försvann in genom en dörr. En stund senare återvände han efter att ha mött två muterade grisar som förvånat köpt en lögn om hans förehavanden.

Sällskapet bestämde sig nu för att fortsätta med samma taktik och gick med  bestämda steg in framför övervakningskameran och öppnade en dubbeldörr med ID-kortet. I biblioteket innanför sprakade en brasa invid några fotöljer där en pärm låg uppslagen på ett bord. Otto plockade upp pärmen och såg långa listor över officersmän som gripits för korrektion och förts till Bris Brygga. Han stelnade till när han såg namnet, Helmer Schneider. Vad hade de Grå Männen gjort med hans far? I pärmen låg också ett brev från någon som hette Rutger där denne man instruerade en viss Thomas att leta upp och eliminera fyra personer och där bifogade foton visade Otto, Luxor, Ebbens och Wallé. I brevet underströk Rutger vikten av att inte låta dem komma undan eftersom Coordinatorn började bli otålig och att DAGEN snart var här. Otto stoppade på sig pärmen och brevet samtidigt som han kastade de bifogade fotona i elden. Förvånad såg han dem studsa tillbaka. Elden var ett hologram. I rummet fanns ytterligare en dörr. Otto tryckte in sitt ID-kort, men fick tillbaka det kluvet från den ilsket surrande kortläsaren. Några skrapande ljud hördes från insidan. Sen blev det tyst. Walle håvade upp den medhavda kodknäckaren från Traffaut och efter några sekunders mixtrande gled den låsta dörren upp. I sovrummet innanför hade någon just gett sig av. Två halvdrucka glas Konjack stod på ett bord och en flaska hade fastnat i dörrspringan till en lönnpassage. Otto rusade med sin skarprättare i högsta hugg mot lönnpassagen samtidigt som Wallé hittade ett kassaskåp i väggen. Han körde in kodknäckaren för att öppna det, just som en våldsam explosion detonerade från skåpet. Otto kastade sig handlöst in genom lönnpassagen medan Wallé slungades bakåt med en våldsam kraft. Ebbens och Luxor rusade in och såg den livlösa automaten just som hans reservsystem bootade upp. Med ringande öron hade Otto rest sig upp. Fallet genom lönnpassagen hade tagit honom in i en underjordisk hangar där en zeppelinare just var påväg upp genom en enorm passage i taket där snö sakta singlade ner. Otto grep sin skarprättare och sköt mot den flyende farkosten, men zeppelinaren var redan långt borta. Samtidigt går larmet i bunkern. Detta kombinerat med ljudet av stöveltramp på avstånd ger Luxor panik och ekorren tar sin tillflykt mot ingången och terrängvagnen utanför. Wallé och Ebbens kommer undertiden ut till Otto och de tre får i tumulten syn på en steganordning längs hangarens bortre vägg som leder upp till en lucka i taket. Efter en snabb klättring lämnar de alla det tjutande högkvarteret bakom sig.

Otto gnisslade tänder. Det enda han tänkte på var hämnd och att frita sin far. Men vad fanns egentligen i Bris Brygga, vilka var de grå och vad innebar egentligen DAGEN? Han var fast besluten att finna svaret på dessa frågor.