Nekropolis
Hjulen 92 pt var en kylig tid för folket i Hindenburg. Luxor hade stannat kvar hos Ebbens och man hade åter lyckats få liv i den vilsne automaten som nu lyckats laga sina minnesbankar och presenterade sig som Wallé. Wallé visade sig vara en förträfflig köksautomat vars hantering av diverse skarpslipade köksredskap förgyllde middagarna för sällskapet. En sen kväll kom en budbärare från Von Rijn som bad Ebbens och hans vänner att möta honom på hans handelshus i staden. Von Rijn konstaterade sakligt att senast man gjort affärer så hade det inte gått något vidare men att han var säker på att de gjort sitt bästa. Han hade därför rekommenderat sällskapet till en god vän som enligt Von Rijn sökte folk för ett relativt riskfritt uppdrag. Mannen hette Traffaut och befann sig på Café R-Bajter nära Himmelska torget. En kort vandring senare hade den klåfingrige samlaren Luxor lyckats få sig själv arresterad för stöld i ett närliggande gatustånd medan övriga istället steg in på den rökiga syltan. Stämningen var högljudd sedan ett argsint fyllo hade just deklarerat hur man borde bunta ihop och slå ihjäl alla muterade missfoster. Bartendern bleknade märkbart när Ebbens nämnde Traffaut men visade in sällskapet i ett dunkelt kontor längre bak i lokalen.
En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält". Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.
Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.
Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.
Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna. Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.
Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.
Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.
Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan. Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.
Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån. Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.
Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.
Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.
En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält". Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.
Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.
Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.
Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna. Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.
Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.
Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.
Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan. Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.
Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån. Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.
Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.
Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.
I reptilmännens klor
Ebbens vaknade följande morgon av att gästsalen var iskall. Den okände automaten som hjälpt honom mot dråparträdet satt i någon form av viloläge i ett hörn. En muterad ekorre vid namn Luxor hade också vaknat. De båda hade småpratat redan kvällen innan och bestämde sig nu för att söka upp stationschefen Börge för att se vad som stod på. Snart hade man tillsammans med honom konstaterat att någon hade stulit ett kugghjul i ångmaskinen som brukade värma upp gårdshusen på diligensstationen. "Kugghjulet måste hittas, annars kommer vi frysar ihjäl" konstaterade han och snart hade Ebbens och Luxor åtagit sig att finna kugghjuls-kleptomanen. Man började med att knacka dörr och kunde snabbt konstatera att drängen Algot Forsbro inte var i sin stuga. Läkekvinnan Sirpa som skött om Åse sedan ankomsten kunde berätta att Algot tidigare bott i algfarmarbyn Rulsjö och föreslog att han kanske gett sig av dit. Ebbens hade redan vid ankomsten dagen innan konstaterat att Sirpa var psioniker men ingen av dem hade sagt något då sådana krafter var illa omtyckta bland vanligt folk. Han fick också höra från det gamla paret som funnits med under middagen att en roddbåt gett sig av under natten. Var drängen inblandad och nu hade flytt till sin gamla hemby?
Efter en ilsken dispyt med den försupna kusken Dalf, som helst av allt ville fortsätta mot Hindenburg, så lyckades man övertala honom om att först ta en avstickare tillbaka söderut mot Rulsjö. Luxor berättade under färden att han var postiljon med bud mot Peckwick-klubben i Hindenburg. Frusna från resan nådde Ebbens och Luxor några timmar senare den lilla byn. Här fick man snart möta byäldsten Åskar Groot som menade att ingen Algot någonsin bott i byn varpå Ebbens började undra om det var Åskar, Sirpa eller Algot som ljög om detta. Efter att ha fått värma sig vid elden på en av gårdarna satte diligensen åter fart mot Nackby. Efter att ha fått utstå klagosånger från Dalf om att aldrig blanda sig i andras bekymmet så närmade man sig på eftermiddagen byn och kunde redan på håll urskilja rökpelare från platsen. Luxor som gissade att man gått igång en vedkamin fick snabbt tänka om då man snart såg att röken kom från flera nedbrunna gårdshus. Börge, den gamle mannen och den oroliga kvinnan som tidigare rest med diligensen låg alla ihjälskjutna på gårdplanen medan Börges fru Ullis satt gömd och gråtande tillsammans med sina småpojkar. "Algot kom tillbaka med en grupp marodörer" lyckades hon pressa fram. När de inte fann något av värde så brände de ner flera stugor och förde med sig Sylva, Sirpa och Åse. Börge och de andra försökte stoppa dem men blev dödade. Ebbens rotade i den brinnande husgrunden och fann snart den hibernerade automaten som nu såg riktigt risig ut. Han flyttades in i det sista kvarvarande huset samtidigt som en av småpojkarna kunde berätta att han hört Algot få order av marodörerna om att föra kvinnorna till Näckrosen varpå Algot rott iväg med dem ut i Vättaträsket. Ingen visste vad Näckrosen var för något men Ebbens kunde med sin mentala kraft känna Sirpas närvaro och färdriktning varpå han föreslog att han själv och Luxor skulle bege sig efter kvinnorna i nöd. Dalf som tröttnat på allt elände gjorde ett försök att lämna dem i sticket men Ebbens teleporterade sig upp på diligensvagnen varpå den muterade sorkkusken försvann till fots, vrålade av rädsla.
En spöklik dimma omgärdade Ebbens och Luxor när de rodde fram genom sumpmarken. På sina ställen låg snön tät över små kobbar och bitvis fick man pressa båten genom isbildningar och snåriga buskage. Snart fann man ett rev där Algots roddbåt låg söndertrasad och Luxor kunde med sin väl utvecklade hörsel höra hur någon klafsade runt i närheten. Strax såg man Algot som ensam stövlade runt snörvlandes och då man konfronterade honom började han storgråta och bad om förlåtelse. Han bekände att han inte var från Rulsjö utan istället hade band till marodörklanen som han hoppats skulle uppskatta det teknologiska kugghjulet. Istället hade männen blivit giriga och velat plundra diligensstationen vilket hade slutat i slakten på de oskyldiga. Kvinnorna hade han blivit beordrad att föra till handelsstationen Näckrosen i träsket men halvvägs dit hade de tillfångatagits av den lokala reptilstammen "rödfjällen". Algot lyckades dock fly och vandrade nu planlöst runt utan att veta vad han skulle ta sig till. Ebbens skulle just föreslå att man fortsatte mot reptilmännen då det prasslade till i ett buskage. En sumpvarg kastade sig emot dem men man lyckades fälla monstret innan det han göra någon skada.
Med Algot bunden begav man sig nu mot reptilmännens boplats som visade sig vara en stor kulle där en muterad ödlekrigare vaktade en platta som stod lutad mot ingången. Ebbens tog sikte på ödlan från ett buskage medan Luxor gick fram med den bundne Algot och frågade efter kvinnorna. Ödlan betraktade honom noga innan han nickade men menade att vapen måste lämnas på utsidan. Snart hade han fört med sig Luxor och Algot ner i ett underjordiskt komplex där han mottogs av stammens andliga ledare. Luxor lämnade över den vilt protesterande Algot som gåva och försökte övertala ledaren att släppa kvinnorna och att visa upp sitt fantastiska samhälle, men lyckades inget vidare med förhandlingen. Snart stod han åter på utsidan men hade bara lyckats få med sig den snyftande Sylva i utbyte.
Efter att ha förhört kvinnan så kunde hon berätta att Sirpa fortfarande fanns kvar hos reptilmännen. Åse hade däremot hämtats bytts bort till en handelsman på Näckrosen. Ebbens suckade. Utan Algot skulle man inte kunna hitta till Näckrosen och att försöka angripa reptilmännens samhälle vore att skriva under sin egen dödsdom. Han drabbades av en inre kris då han i detta läge inte förmådde att hjälpa de nödställda utan bestämde sig för att lämna dem åt sitt öde. Snart hade man återvänt till Nackby där Sylva återförenades med sin mor och sina syskon. Ebbens plågades länge av hur Sirpas närvaro allt mer tynade bort ur hans sinne och kände därför ingen glädje då diligensvagnen slutligen återvände till Hindenburg. Han tog farväl av Luxor som avslutade leveransen till Peckwick-klubben och där blev hyllad efter att anförande om de mystiska "rödfjällen" i Vättaträsket.
Ebbens hade undertiden konstaterat hur detektivbyrån blivit inhyst i en källarvrå sedan hyran inte betalts i tid. Saken blev inte bättre av att Von Rijn och hans livvakter kom på besök och frågade efter Ragnar. Ebbens berättade kort hur både Ragnar och Sigvold dödats i Mos Mosel men utelämnade av naturliga skäl Åses ovissa öde. Den chockade Von Rijn fann sig snabbt och beskyllde Ebbens för att ha misslyckats med uppdraget varpå han krävde att få tillbaka sina pengar. Ebbens lyckades dock komma överens med mannen och lämnade istället ifrån sig Lollo Jankos kodknäckare som kompensation. Ebbens suckade tungt och lutade sig tillbaka i en gammal trasig fåtölj. Vad skulle hända härnäst?
Efter en ilsken dispyt med den försupna kusken Dalf, som helst av allt ville fortsätta mot Hindenburg, så lyckades man övertala honom om att först ta en avstickare tillbaka söderut mot Rulsjö. Luxor berättade under färden att han var postiljon med bud mot Peckwick-klubben i Hindenburg. Frusna från resan nådde Ebbens och Luxor några timmar senare den lilla byn. Här fick man snart möta byäldsten Åskar Groot som menade att ingen Algot någonsin bott i byn varpå Ebbens började undra om det var Åskar, Sirpa eller Algot som ljög om detta. Efter att ha fått värma sig vid elden på en av gårdarna satte diligensen åter fart mot Nackby. Efter att ha fått utstå klagosånger från Dalf om att aldrig blanda sig i andras bekymmet så närmade man sig på eftermiddagen byn och kunde redan på håll urskilja rökpelare från platsen. Luxor som gissade att man gått igång en vedkamin fick snabbt tänka om då man snart såg att röken kom från flera nedbrunna gårdshus. Börge, den gamle mannen och den oroliga kvinnan som tidigare rest med diligensen låg alla ihjälskjutna på gårdplanen medan Börges fru Ullis satt gömd och gråtande tillsammans med sina småpojkar. "Algot kom tillbaka med en grupp marodörer" lyckades hon pressa fram. När de inte fann något av värde så brände de ner flera stugor och förde med sig Sylva, Sirpa och Åse. Börge och de andra försökte stoppa dem men blev dödade. Ebbens rotade i den brinnande husgrunden och fann snart den hibernerade automaten som nu såg riktigt risig ut. Han flyttades in i det sista kvarvarande huset samtidigt som en av småpojkarna kunde berätta att han hört Algot få order av marodörerna om att föra kvinnorna till Näckrosen varpå Algot rott iväg med dem ut i Vättaträsket. Ingen visste vad Näckrosen var för något men Ebbens kunde med sin mentala kraft känna Sirpas närvaro och färdriktning varpå han föreslog att han själv och Luxor skulle bege sig efter kvinnorna i nöd. Dalf som tröttnat på allt elände gjorde ett försök att lämna dem i sticket men Ebbens teleporterade sig upp på diligensvagnen varpå den muterade sorkkusken försvann till fots, vrålade av rädsla.
En spöklik dimma omgärdade Ebbens och Luxor när de rodde fram genom sumpmarken. På sina ställen låg snön tät över små kobbar och bitvis fick man pressa båten genom isbildningar och snåriga buskage. Snart fann man ett rev där Algots roddbåt låg söndertrasad och Luxor kunde med sin väl utvecklade hörsel höra hur någon klafsade runt i närheten. Strax såg man Algot som ensam stövlade runt snörvlandes och då man konfronterade honom började han storgråta och bad om förlåtelse. Han bekände att han inte var från Rulsjö utan istället hade band till marodörklanen som han hoppats skulle uppskatta det teknologiska kugghjulet. Istället hade männen blivit giriga och velat plundra diligensstationen vilket hade slutat i slakten på de oskyldiga. Kvinnorna hade han blivit beordrad att föra till handelsstationen Näckrosen i träsket men halvvägs dit hade de tillfångatagits av den lokala reptilstammen "rödfjällen". Algot lyckades dock fly och vandrade nu planlöst runt utan att veta vad han skulle ta sig till. Ebbens skulle just föreslå att man fortsatte mot reptilmännen då det prasslade till i ett buskage. En sumpvarg kastade sig emot dem men man lyckades fälla monstret innan det han göra någon skada.
Med Algot bunden begav man sig nu mot reptilmännens boplats som visade sig vara en stor kulle där en muterad ödlekrigare vaktade en platta som stod lutad mot ingången. Ebbens tog sikte på ödlan från ett buskage medan Luxor gick fram med den bundne Algot och frågade efter kvinnorna. Ödlan betraktade honom noga innan han nickade men menade att vapen måste lämnas på utsidan. Snart hade han fört med sig Luxor och Algot ner i ett underjordiskt komplex där han mottogs av stammens andliga ledare. Luxor lämnade över den vilt protesterande Algot som gåva och försökte övertala ledaren att släppa kvinnorna och att visa upp sitt fantastiska samhälle, men lyckades inget vidare med förhandlingen. Snart stod han åter på utsidan men hade bara lyckats få med sig den snyftande Sylva i utbyte.
Efter att ha förhört kvinnan så kunde hon berätta att Sirpa fortfarande fanns kvar hos reptilmännen. Åse hade däremot hämtats bytts bort till en handelsman på Näckrosen. Ebbens suckade. Utan Algot skulle man inte kunna hitta till Näckrosen och att försöka angripa reptilmännens samhälle vore att skriva under sin egen dödsdom. Han drabbades av en inre kris då han i detta läge inte förmådde att hjälpa de nödställda utan bestämde sig för att lämna dem åt sitt öde. Snart hade man återvänt till Nackby där Sylva återförenades med sin mor och sina syskon. Ebbens plågades länge av hur Sirpas närvaro allt mer tynade bort ur hans sinne och kände därför ingen glädje då diligensvagnen slutligen återvände till Hindenburg. Han tog farväl av Luxor som avslutade leveransen till Peckwick-klubben och där blev hyllad efter att anförande om de mystiska "rödfjällen" i Vättaträsket.
Ebbens hade undertiden konstaterat hur detektivbyrån blivit inhyst i en källarvrå sedan hyran inte betalts i tid. Saken blev inte bättre av att Von Rijn och hans livvakter kom på besök och frågade efter Ragnar. Ebbens berättade kort hur både Ragnar och Sigvold dödats i Mos Mosel men utelämnade av naturliga skäl Åses ovissa öde. Den chockade Von Rijn fann sig snabbt och beskyllde Ebbens för att ha misslyckats med uppdraget varpå han krävde att få tillbaka sina pengar. Ebbens lyckades dock komma överens med mannen och lämnade istället ifrån sig Lollo Jankos kodknäckare som kompensation. Ebbens suckade tungt och lutade sig tillbaka i en gammal trasig fåtölj. Vad skulle hända härnäst?
