Bris Brygga

Vinternattens mörker låg tungt över staden. Luxor sprang snart ihop med Otto, Ebbens och Wallé som klättrat upp från den underjordiska hangaren och hamnat på en närliggande bakgård. Tillsammans flydde man genom det lätta snöfallet mot terrängvagnen men stannade tvärt när de såg ulvrikets knektar vakta fordonet och Maxwell bakbunden på knä i snön. Chockade såg man en officer i mörk skinnkappa avslutade den muterade räven med ett nackskott.

I nästa sekund har knektarna fått syn på sällskapet. Officeren vrålar halt, men ingen löd. Knektarnas kulor ven runt de flyende och döden hade tidigare aldrig känts så självklar. De var alla redo att ge upp då en röst väste från en intilliggande gränd "Följ oss om ni vill leva!". Längst in i gränden fanns en man och en muterad bäver, båda beväpnade och vinkande åt dem att följa med ner för en källartrappa. Knektarna hade undertiden upptäckt gränden och sänkte mannen med en välriktad kula. Flykten fortsatte ner för trappor och genom svagt upplysta korridorer tills man tillsist nådde en stor tunnel, där ett åkdon stod på räls. Den muterade bävern ropade åt Wallé och Otto att sätta fart på vagnen just som knektarna kom in i tunneln. Med ett enormt styrkeprov lyckades de få fart på vagnen och trots ett intensivt kulregn hade man oskadda skakat av sig förföljarna i de svagt upplysta tunnlarna. Vagnen saktade snart in och en kort vandring genom den kvava tunneln slutade vid en plåtdörr, krönt med en grönlysande skylt. Några knackningar ljöd och när dörren öppnades klev man in i ett svagt brummande rum där luften fläktade friskt från en ventilationstrumma. Runt ett bord stod ett tjugotal beväpnade människor och djur. En kvinna lösgjorde sig ur församlingen och hälsade med en handskakning.

"Välkomna till Spårvärlden. Mitt namn är Salmia Helstrom. Pölsepartisanernas ledare i Nekropolis". Hon förklarade därefter hur hennes motståndsgrupp var en del av ett större nätverk som bildats kort efter att de grå männen började ta kontroll över militären. Varifrån de härstammade och hur de lyckats få gehör hos kommendant Gaardsheim och dennes junta var det ingen som visste, men av de män som återvände från "korrektion" var det bara känslokalla skal kvar som på ett skrämmande sätt spred fruktan i sin omgivning. Otto lämnade över pärmen med korrektionslistorna och berättade om sin far som förts bort till Bris Brygga. Han svor på att rädda fadern och samtidigt hämnas på de som kallade sig Rutger och Thomas, men menade att han först måste få tag på bättre vapen. Salmia avslöjade då att pölsepartisanernas centrale ledare Boris Pfefferkamp skulle kunna hjälpa dem, men att ledaren höll till i högkvarteret i Dunklehulten nära byn Gross.  Otto förklarade att Gross förvisso låg på vägen mot Bris Brygga, men att det var närmast omöjligt att lämna Nekropolis nu när staden förmodligen var avspärrad och terrängvagnen konfiskerad. Salmia log finurligt och menade att det fanns andra vägar. Hon överlämnade ett förseglat dokument att föra med sig till Boris och bad därefter den muterade bävern Findus, att leda sällskapet till den hemliga fornanläggningen i Spårvärldens ände. Där förband en högteknologisk tågvagn Nekropolis på ön Kasunen med Gross på Fyn. Med Wallé vid kontrollbordet rullade vagnen iväg längs rälsen och accelererade därefter hastigt men behagligt. Färden nådde efter några timmar till transparenta rör som förband städerna under havsytan. Dessvärre hade katastrofens efterdyningar drabbat färdvägen och nära fastlandet bröts spåret plötsligt av så att vagnen med full kraft slungades ut mot havsbotten. Man bestämde sig snabbt för att lämna den sjunkna farkosten och lät det iskalla vattnet strömma in genom en elektronisk skjutdörr som man manuellt vevade upp. Bedövade av kylan lyckades Otto, Ebbens och Luxor nå vattenytan och land, medan Wallé gick obekymrat över havsbotten och lyckades dessutom fånga en torskofant. Han plockade fram sin eldkastare och satte fyr på en hög döda grenar där de frusna och hungrande värmde sig medan Wallé tillagade fisken. Det var ännu tidigt på morgonen när sällskapet begav sig mot Gross  och lyckades förhandla till sig mat och husrum i utbyte mot Wallés kokkonst. Här passade man på att vila upp sig och införskaffa proviant inför vandringen mot Dunklehulten. Luxor sprang under dagen några ärenden och lyckades hitta reservdelar som kunde reparera funktionerna i Wallés primärsystem. Dagen därpå gav man sig iväg tidigt och närmade sig Dunkelhulten vid middagstid. Vandringen fortsatte någon timme då man plötsligt överraskades av beväpnade män som bryskt beordrade att man skulle släppa sina vapen. När Otto sakta håvade fram det förseglade dokumentet han fått från Salmia blev männen genast mer muntra och eskorterade sällskapet till sitt högkvarter, en bunker djupt inne i den förrädiska vinterskogen. Boris Pfefferkamp var en äldre man med energiska ögon som omfamnade dem som bröder. Han bad dem att kalla honom Onkel Boris, som hans vänner brukade säga. Otto och Boris blev genast goda vänner då de delade synen på frihet och sina skarpa ordalag om de grå männen. Boris menade att han gärna skulle hjälpa dem med högteknologiska vapen, utrustning och en handfull drillade motståndsmän men att detta skulle ta några dagar att skaffa fram. Han bad dem därför att stanna i bunkern som gäster i väntan på detta vilket tacksamt accepterades. Gruppen hystes in i ett sovgemak som de fick dela med en muterad Bäver vid namn Mogens Senaph och hans vapenbroder Rogge Blund. Mogens visade sig vara bror med Findus som räddat dem i Nekropolis och Luxor blev inbjuden att spela påker med honom.

Följande förmiddag förflöt utan nämnvärda incidenter. Detta förändrades dock drastiskt kring lunchtid då upprörda röster hördes och sällskapet greps mitt i maten. En påslagen radiosändare hade påträffats under Ottos säng och sände ut instruktioner från politibyrån att fortsätta infiltrera motståndsrörelsen. Man fängslades trots sitt nekande och fördes inom kort in på rättegång där den muterade bulldoggen Osvald höll ett ilsket tal om de åtalades skuld. Detta stärktes av vittnet Mesyne, en grönhudad mutantkvinna som svor dyrt och heligt att hon sett Otto prata med politibyrån över radiosändaren varpå Boris rasande beslutade att de lömska förrädarna skulle avrättas kommande morgon. Ebbens psioniska förmåga kunde urskilja lögner och svek hos både Osvald och Mesyne men sade inget. Man fördes till en fångcell för att invänta den bittra domen, och Ebbens försökte muntra upp med sitt påpekande att "man iallafall inte var frusna längre" varpå samtliga, trots stundens allvar, brast i skratt. Kring midnatt hördes plötsligt en nyckel i låset varpå Mogens och Rogge smög in och befriade sällskapet. Mogens menade att Boris handlat i vredesmod och att det skulle vara försent innan han insåg sitt misstag. Därför gjorde man bäst i att snabbast möjligt ge sig av. Rogge tipsade om att det snabbaste sättet att nå Bris Brygga var med ångbåt som avgick från Gross varannan dag. Han bad dem även söka upp hans bror, Hansen, som var bypoliti i Bris Brygga, men även han en del av motståndsrörelsen. Otto, Luxor, Ebbens och Wallé tackade för all hjälp och lyckades utan några större svårigheter återvända till Gross, där de steg på ångbåten Knögen. Färden längs Fyns östkust var obehaglig då man efter första dygnet kände sig allt mer iakttagna. Otto misstänkte två arméklädda vargar och smög sig ner till deras hytt när övriga satt i baren och på kasinot. Han skulle just lyssna vid dörren då han konfronterades av en äldre man som började babbla om de mest ovidkommande saker. Hans paranoida sinnes var dock på helspänn och registrerade att någon kom mot honom bakifrån varpå han instinktivt tog ett oväntat steg åt sidan och undvek den smygande förövarens giftpil som istället träffade hans distraherande kumpan som föll ihop i dödsryckningar. Otto vände sig om men såg bara en skugga försvinna ut på däck. Otto rusade genast upp till de övriga och berättade om överfallet. Man återvände till den döde och lyckades släpa undan liket till sin hytt. I hans kläder fann man order om att likvidera personerna på bifogade foton där Otto, Ebbens, Luxor och Wallé syntes. Man återvände därefter till matsalen där bartendern Doc berättade att ångbåtens kapten Pieter sökt dem. Tillsammans begav man sig till Pieters hytt där denne vänligt tog emot dem. Han förklarade att två män från politibyrån konfronterat honom och krävt att Otto, Ebbens, Luxor och Wallé skulle hållas under uppsikt tills man nådde Bris Brygga. Pieter log dock och sade att Knögen var hans ångbåt och ingen skulle ge honom order. Speciellt inte politibyråagenter som var skyldiga till avrättningen av hans far. Han gav istället gruppen chansen att fly med en roddbåt med enda motprestation att slå honom medvetslös för att dölja att han hjälpte dem. Efter ett tack och ett rejält slag i huvudet lämnade de Pieter och smög sig ner till den väntande roddbåten som de försiktigt klev ombord. De lossade repet och såg Knögen med politiagenten försvinna i den iskalla natten.

Följande dag rodde Wallé den sista sträckan mot Bris Brygga. Strax innan byn gömdes roddbåten undan i en liten vik och färden fortsatte till fots. Det hade åter blivit mörkt när man närmade sig byn. Trots detta kunde man urskilja en skräckinjagande zeppelinarpluton på ett flygfält och en gångbro som ledde ut till en garnison på en liten ö. Ebbens tog snabbt kontakt med Rogges bror Hansen på politibyråns kontor och denne och hans kollegor lovade att bistå på alla tänkbara sätt. Ebbens använde därefter sin kraft för att undersöka insidan på en lagerbyggnad där en gråklädd man marscherat in, tätt följd av en trupp knektar. Lagret visade sig innehålla mängder av kurtzkarbiner som vaktades av en terrorrobot modell väktare. En plan togs fram och sedan gav man sig iväg. Hansen och hans kollegor angrep på givet klockslag lagerlokalen. Samtidigt hade Wallé smugit sig iväg mot flygfältet och angrep zeppelinarna med sin inbyggda laser. När första ballongen väl fattat eld var infernot ett faktum. Undertiden hade de övriga gömt sig under bron till garnisonen och som beräknat medförde branden på flygfältet en ögonblicklig mobilisering av garnisonens trupper som rusade till undsättning. Två snabba eldstrider senare låg garnisonens portvakter oskadliggjorda och färden fortsatte upp i anläggningens torn där en zeppelinare låg förankrad. I ett hemligt utrymme hittade man en välbevarad stridsrustning som Otto genast drog på sig. Där fanns också ett kassaskåp som innehöll anteckningar och kartor över Fort Kapsej - de grå´s högkvarter i den förbjudna polarzonen Gruznan. Samtidigt hade knektarna nere vid flygfältet fattat misstankar och börjat vända tillbaka mot garnisonen. Otto tvekade. Skulle man hinna genomsöka garnisonen efter hans far eller genast fly med zeppelinaren mot den plats i Gruznan som bar hemligheten om de grå?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0