Glaskupolen på Gruznan

Efter ett snabbt övervägande skyndade den lilla skaran med Otto i spetsen in i garnisonsbyggnaden. Hallen innanför porten löpte åt båda håll och vek sedan av. Otto smög bort till hörnet och kikade ner i den dunkla korridoren där en dubbeldörr i bortre änden vaktades av en beväpnad knekt. De andra hade öppnat en dörr strax bredvid och kom in i någon form av vaktrum där ett bord och stolar stod utplacerade. Luxor fick plötsligt syn på kortlek och en hög korvören som låg utspridda på bordet och blev såpass exalterad att han skuttade genom luften och föll rätt mot bordet med ett rejält oväsen. Övriga förbannade den impulsstyrda ekorren men följde honom snabbt in i rummet varpå dörren stängdes tyst. Luxor som snabbt var på benen smög upp dörren igen och kikade ut just som den patrullerande knekten fick syn på honom. Dörren gick igen med en smäll varpå fotstegen på utsidan försvann bortåt. Otto öppnade åter dörren just för att uppfatta knektens skarprättarpipa genom dörrspringan innan han drog igen den och kastade sig åt sidan.  Ebbens som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu in bakom det raserade bordet och i samma stund som knekten på utsidan gjorde sig redo att sparka in dörren teleporterade han sig ut bakom knekten och avrättade honom med ett skott i bakhuvudet. Otto som inte förstått Ebbens psioniska krafter blev hysterisk när psi-mutanten efter att skottet hörts plötsligt knackade dörrens utsida och viskade att allt var löst. Han öppnade eld rätt igenom dörren och träffade Ebbens i benet. När han väl såg Ebbens på andra sidan blev han så förvånad att han inte ens bad om ursäkt för vådaskottet.

Jakten på Ottos far fortsatte genom byggnaden och efter att ha genomsökt några logement fann man en korridor med celldörrar. Ebbens haltade fram och lirkade händigt upp låsmekanismen med sina dyrkar. På en väggfast säng fann man den svårt misshandlade kapten Pieter från ångbåten Knögen. Otto gav honom en kurtzkarbin han funnit i ett av logementen och tillsammans fortsatte man leta sig igenom några tomma celler. Luxor kom rusande med en nyckelknippa han funnit men lyckades i all hast bryta en nyckel i låset till den sista cellen. Fången på insidan ropade för att höra vad som stod på men innan man hunnit förklara sig hade Wallé bränt bort låset med sin inbyggda laser. Fången presenterade sig som Preben från Nekropolis och kunde berätta att Ottos far Harald hade suttit i granncellen, men nyligen blivit flyttad till högkvarteret för "slutgiltig korrektion".  Samtidigt hade Luxors skarpa hörsel registrerat mängder av stöveltramp i riktning mot garnisonen.  Det var dags att fly!

Ute på gårdsplanen möttes man av en pluton inrusande knektar som återvänt från släckningsarbetet på flygfältet. Kulorna ven och när skarprättarkrutet slutligen lagt sig hade Ebbens lyckats teleportera sig oskadd upp i flygtornet  till den förtöjda zeppelinaren. Wallé, Otto och Luxor hade samtidigt lyckats klara sig undan i blotta förskräckelsen och med barrikader och en avbruten nyckel i låset förseglat ingången.  I kaoset hade man dessvärre glömt Pieter och Preben som i panikslagna vrål och bankande på den baklåsta dörren. Knallen från några ensamma skott skar genom natten och en otäck tystnad lade sig utanför ingången när sällskapet tog de sista trappstegen upp till den väntande zeppelinaren som strax flöt iväg obemärkt genom den mörka vinternatten.

Någon timme söderut skiftade det snöklädda landskapet nedanför till Gruznans karga isöken där de glaciärfrusna vidderna och atomvinterns polarkyla härskade skoningslöst. Genom bildförstärkaden uppfattade Otto snart det ensliga Fort Kapsej, Ulvrikets yttersta utpost  och den plats som märkts ut som det grå brödraskapets högkvarter. I skydd av mörkret bestämde man sig för att skapa en avledningsmanöver genom att släppa en av zeppelinarens två bomber någon kilometer utanför anläggningen. Bombluckan visade sig ha frusit fast i kylan men med en välriktade spark lyckades Otto få den öppen och snart skakades området av en våldsam explosion.  Nere på marken kunde man nu urskilja aktivitet och med oroväckande effektivitet var snart en trupp knektar på väg från Fort Kapsej för rekognosering. Sällskapet tvekade. Skulle man i total känslokyla våga sig på att landa farkosten inne på anläggningen? Wallé gjorde snabbt en rödblinkande riskanalys över förslaget men Otto hade redan beordrat honom att ta sikte på utpostens flygfält. I hög hastighet närmade man sig nu det omgärdande murkrönet där ulvrikets ärrade knektar stod utposterade. Från några fabriksbyggnader bolmade rök som smälte samman med den nattsvarta himlen men det som främst fångade uppmärksamheten var den stora och upplysta glaskupol med neonskylt som läste Zentrum. Väl på marken förtöjdes farkosten av en grupp knektar. Otto kände en klump i halsen men marscherade taktfast ut på landgången där han möttes av ett officersbefäl. Han drog sig till minnes sin tid inom ulvrikets armé och härmade sig eget befäl när han oavbrutet avlade en muntlig och på vissa punkter nästan sanningsenlig rapport om upproret i Bris Brygga från vilket man blivit tvungna att retirera. Han beordrade därpå högsta beredskap då man inte kunde utesluta att fienden var dem på spåren och kanske rent av redan var ifatt dem. Befäl och samtliga knektar lydde, utom en misstänksam knekt som vägrade lämna sin post vid zeppelinaren.

Kallsvettig från konfrontationen marscherade Otto med de övriga i släptåg till den väldiga glaskupolen. En genomskinlig korridor ledde till kupolens mitt där en hiss väntade. I svindlande hastighet fördes sällskapet ner i djupet där hissen bromsade mjukt och lät dörrarna falla åt sidan. En metallklädd korridor med behagligt ljus ledde fram till en dubbeldörr flankerad av två sidodörrar. Bakom sidodörrarna växte obehaget när man fann väldiga terrorautomater, orörliga i sina depåer. Försiktigt smög man vidare och fann en reception där en vacker kvinna enligt Wallé hälsade sällskapet på ett okänd fornspråk. Wallé öppnade öppnade en sidodörr där en grupp kortspelande knektar synade honom misstänksamt. Hans betapersonlighet lyckades i sista stund komponera en trovärdig lögn om hur han kommit fel och lovade att genast återvända till sin beordrade post. Otto, Ebbens och Luxor hade undertiden smugit sig vidare genom de ödsliga korridorerna och kunde nu uppfatta ett brummande från en sidodörr som Wallé identifierade som maskinrummet till ett cryofryssystem. Kunde komplexets invånare härstamma från den gamla tiden?

Otto öppnade ännu en sidodörr och kom in i ett rum med vita britsar där en otäck men lugnande stråksymfoni ljöd från taket. På tre britsar låg okontaktbara män med färska stygn längsmed tinningen. Musiken stegrades i det angränsande rummet som var någon form av operationssal med egendomliga maskiner och två män som utförde ett ingrepp på en patient. Otto kände genast igen sin far och tryckte skarprättarpipan mot nacken på en av kirurgerna med befallningen att omedelbart återställa patienten. Då kirurgen vägrade och i nästa sekund fick skallen bortskjuten och smetad på den bortre väggen, lydde genast hans kollega. I samma stund som det sista stygnet var sytt hade Otto hunnit ladda om och avlivade denne på samma sätt. Det datachip som enligt planen var tänkt att opereras in i fadern stoppade Otto i fickan samtidigt som man forslade ut britsen med Ottos far i det angränsande uppvakningsrummet.

Man återvände nu till den större korridoren och fann snart ett arkivrum fullt av information om det grå brödraskapet, planen att genom sin makt i Ulvriket ta över världen och deras kollektiva styre - maskinintelligensen "Coordinatorn".  Luxor fann också en akt om Ulvrikets spioncell i Hindenburg som styrdes av deras uppdragsgivare Nicholas von Rijn.  Man bestämde sig för att samla ihop informationen och tillsammans med Ottos far snarast återvända till Hindenburg för att informera Traffaut på Sekreta utskottet. Innan dess ville man dock likvidera Coordinatorn som Otto ansåg var ett stort hot mot den fria mänskligheten. Med sitt skarprättargevär under en operationsrock stegade han in i ett närliggande centralrum där Coordinatorn enligt de beslagtagna dokumenten skulle finnas. I rummets mitt fanns en väldig maskin omgärdad av flera gråkläddad män och ett tiotal medhjälpare. Otto slet fram skarprättarkarbinen samtidigt som Wallé svepte med sin eldkastare över fienden som skrikande försökte värja sig i eldhavet. De som undkom lågorna besvarade angreppet med sina strålpistoler och gav Ebbens en otäck skada i benet så psionikern föll till marken. Otto som nu låg gömd bakom maskinen lyckades inte göra någon märkbar effekt på fiendens pansar och valde istället att svinga skarprättaren mot Coordinatorn. Smällen blev våldsam och sänkte tillhygget djupt ner i kablage, vätskor och kretskort som fullständigt havererade i en fräsande sörja. I samma stund föll de kvarvarande motståndarna handlöst till golvet - segern var vunnen!



Efter att man lastat britsen med Ottos far på zeppelinaren lyfte man farkosten från anläggningen och avslutade besöket genom att fälla den kvarvarande bomben över glaskupolen innan man ställde kursen mot Pyrisamfundet och Hindenburg. Under färden kvicknade Ottos far Harald till och det blev ett kärt återseende. Harald förklarade att han och familjen levt ett hemligt liv i Nekropolis eftersom han egentligen arbetat som spion åt Pyrisamfundet och därför gett Otto i uppdrag att kontakta Traffaut när han flydde Ulvriket. Haralds efternamn var egentligen Wrede och familjen var i rakt nedstigande led ättling till grundarfamiljen som slogs vid Kejsar Skarprättares sida mot Hydran.

Följande eftermiddag klev sällskapet in på Café R-Bajter vid Himmelska torget och frågade efter Traffaut. Den högreste björnen berömde deras effektiva arbete men vägrade först tro på uppgifterna om mästerspionen Von Rijn som var en högt aktad person inom den Pyriska administrationen. Efter att ha ögnat igenom bevismaterialet suckade han tungt och beordrade därpå omedelbart sina män att gripa honom för högförräderi mot samfundet. Den ulvrikiska zeppelinaren beslagtogs relativt omgående av forntidskommissionen för omfattande undersökning med löften om att den skulle återlämnas vid ett senare tillfälle. Traffaut påpekade även att hela uppdraget var tvunget att förbli hemligt eftersom de diplomatiska relationerna med Ulvriket inte fick riskeras. Han lovade istället att kompensera det tappra sällskapet på andra sätt där bl.a. Luxor genom hans rekommendation blev en fullfjädrat medlem i Peckwickklubben. Ebbens fick, genom diskret påtryckning från högre ort, tillbaka sitt kontor till detektivbyrån och Otto fick en ansenlig summa krediter insatta på ett konto i huvudstadens bank.

Några dagar senare förkunnade Hindenburgs domstol dödsstraffet av Nicholas von Rijn vilket trots den anklagades nekande verkställdes veckan därpå. Hade man verkligen sänt rätt personen i döden eller hade von Rijn blivit det sista offret i Coordinatorns konspiration? Tankarna virvlade bort som flingorna i den kyliga blåsten då vännerna spatserade hem längs Hindenburgs gator för att tillsammans äta hjulemiddag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0