Glaskupolen på Gruznan

Efter ett snabbt övervägande skyndade den lilla skaran med Otto i spetsen in i garnisonsbyggnaden. Hallen innanför porten löpte åt båda håll och vek sedan av. Otto smög bort till hörnet och kikade ner i den dunkla korridoren där en dubbeldörr i bortre änden vaktades av en beväpnad knekt. De andra hade öppnat en dörr strax bredvid och kom in i någon form av vaktrum där ett bord och stolar stod utplacerade. Luxor fick plötsligt syn på kortlek och en hög korvören som låg utspridda på bordet och blev såpass exalterad att han skuttade genom luften och föll rätt mot bordet med ett rejält oväsen. Övriga förbannade den impulsstyrda ekorren men följde honom snabbt in i rummet varpå dörren stängdes tyst. Luxor som snabbt var på benen smög upp dörren igen och kikade ut just som den patrullerande knekten fick syn på honom. Dörren gick igen med en smäll varpå fotstegen på utsidan försvann bortåt. Otto öppnade åter dörren just för att uppfatta knektens skarprättarpipa genom dörrspringan innan han drog igen den och kastade sig åt sidan.  Ebbens som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu in bakom det raserade bordet och i samma stund som knekten på utsidan gjorde sig redo att sparka in dörren teleporterade han sig ut bakom knekten och avrättade honom med ett skott i bakhuvudet. Otto som inte förstått Ebbens psioniska krafter blev hysterisk när psi-mutanten efter att skottet hörts plötsligt knackade dörrens utsida och viskade att allt var löst. Han öppnade eld rätt igenom dörren och träffade Ebbens i benet. När han väl såg Ebbens på andra sidan blev han så förvånad att han inte ens bad om ursäkt för vådaskottet.

Jakten på Ottos far fortsatte genom byggnaden och efter att ha genomsökt några logement fann man en korridor med celldörrar. Ebbens haltade fram och lirkade händigt upp låsmekanismen med sina dyrkar. På en väggfast säng fann man den svårt misshandlade kapten Pieter från ångbåten Knögen. Otto gav honom en kurtzkarbin han funnit i ett av logementen och tillsammans fortsatte man leta sig igenom några tomma celler. Luxor kom rusande med en nyckelknippa han funnit men lyckades i all hast bryta en nyckel i låset till den sista cellen. Fången på insidan ropade för att höra vad som stod på men innan man hunnit förklara sig hade Wallé bränt bort låset med sin inbyggda laser. Fången presenterade sig som Preben från Nekropolis och kunde berätta att Ottos far Harald hade suttit i granncellen, men nyligen blivit flyttad till högkvarteret för "slutgiltig korrektion".  Samtidigt hade Luxors skarpa hörsel registrerat mängder av stöveltramp i riktning mot garnisonen.  Det var dags att fly!

Ute på gårdsplanen möttes man av en pluton inrusande knektar som återvänt från släckningsarbetet på flygfältet. Kulorna ven och när skarprättarkrutet slutligen lagt sig hade Ebbens lyckats teleportera sig oskadd upp i flygtornet  till den förtöjda zeppelinaren. Wallé, Otto och Luxor hade samtidigt lyckats klara sig undan i blotta förskräckelsen och med barrikader och en avbruten nyckel i låset förseglat ingången.  I kaoset hade man dessvärre glömt Pieter och Preben som i panikslagna vrål och bankande på den baklåsta dörren. Knallen från några ensamma skott skar genom natten och en otäck tystnad lade sig utanför ingången när sällskapet tog de sista trappstegen upp till den väntande zeppelinaren som strax flöt iväg obemärkt genom den mörka vinternatten.

Någon timme söderut skiftade det snöklädda landskapet nedanför till Gruznans karga isöken där de glaciärfrusna vidderna och atomvinterns polarkyla härskade skoningslöst. Genom bildförstärkaden uppfattade Otto snart det ensliga Fort Kapsej, Ulvrikets yttersta utpost  och den plats som märkts ut som det grå brödraskapets högkvarter. I skydd av mörkret bestämde man sig för att skapa en avledningsmanöver genom att släppa en av zeppelinarens två bomber någon kilometer utanför anläggningen. Bombluckan visade sig ha frusit fast i kylan men med en välriktade spark lyckades Otto få den öppen och snart skakades området av en våldsam explosion.  Nere på marken kunde man nu urskilja aktivitet och med oroväckande effektivitet var snart en trupp knektar på väg från Fort Kapsej för rekognosering. Sällskapet tvekade. Skulle man i total känslokyla våga sig på att landa farkosten inne på anläggningen? Wallé gjorde snabbt en rödblinkande riskanalys över förslaget men Otto hade redan beordrat honom att ta sikte på utpostens flygfält. I hög hastighet närmade man sig nu det omgärdande murkrönet där ulvrikets ärrade knektar stod utposterade. Från några fabriksbyggnader bolmade rök som smälte samman med den nattsvarta himlen men det som främst fångade uppmärksamheten var den stora och upplysta glaskupol med neonskylt som läste Zentrum. Väl på marken förtöjdes farkosten av en grupp knektar. Otto kände en klump i halsen men marscherade taktfast ut på landgången där han möttes av ett officersbefäl. Han drog sig till minnes sin tid inom ulvrikets armé och härmade sig eget befäl när han oavbrutet avlade en muntlig och på vissa punkter nästan sanningsenlig rapport om upproret i Bris Brygga från vilket man blivit tvungna att retirera. Han beordrade därpå högsta beredskap då man inte kunde utesluta att fienden var dem på spåren och kanske rent av redan var ifatt dem. Befäl och samtliga knektar lydde, utom en misstänksam knekt som vägrade lämna sin post vid zeppelinaren.

Kallsvettig från konfrontationen marscherade Otto med de övriga i släptåg till den väldiga glaskupolen. En genomskinlig korridor ledde till kupolens mitt där en hiss väntade. I svindlande hastighet fördes sällskapet ner i djupet där hissen bromsade mjukt och lät dörrarna falla åt sidan. En metallklädd korridor med behagligt ljus ledde fram till en dubbeldörr flankerad av två sidodörrar. Bakom sidodörrarna växte obehaget när man fann väldiga terrorautomater, orörliga i sina depåer. Försiktigt smög man vidare och fann en reception där en vacker kvinna enligt Wallé hälsade sällskapet på ett okänd fornspråk. Wallé öppnade öppnade en sidodörr där en grupp kortspelande knektar synade honom misstänksamt. Hans betapersonlighet lyckades i sista stund komponera en trovärdig lögn om hur han kommit fel och lovade att genast återvända till sin beordrade post. Otto, Ebbens och Luxor hade undertiden smugit sig vidare genom de ödsliga korridorerna och kunde nu uppfatta ett brummande från en sidodörr som Wallé identifierade som maskinrummet till ett cryofryssystem. Kunde komplexets invånare härstamma från den gamla tiden?

Otto öppnade ännu en sidodörr och kom in i ett rum med vita britsar där en otäck men lugnande stråksymfoni ljöd från taket. På tre britsar låg okontaktbara män med färska stygn längsmed tinningen. Musiken stegrades i det angränsande rummet som var någon form av operationssal med egendomliga maskiner och två män som utförde ett ingrepp på en patient. Otto kände genast igen sin far och tryckte skarprättarpipan mot nacken på en av kirurgerna med befallningen att omedelbart återställa patienten. Då kirurgen vägrade och i nästa sekund fick skallen bortskjuten och smetad på den bortre väggen, lydde genast hans kollega. I samma stund som det sista stygnet var sytt hade Otto hunnit ladda om och avlivade denne på samma sätt. Det datachip som enligt planen var tänkt att opereras in i fadern stoppade Otto i fickan samtidigt som man forslade ut britsen med Ottos far i det angränsande uppvakningsrummet.

Man återvände nu till den större korridoren och fann snart ett arkivrum fullt av information om det grå brödraskapet, planen att genom sin makt i Ulvriket ta över världen och deras kollektiva styre - maskinintelligensen "Coordinatorn".  Luxor fann också en akt om Ulvrikets spioncell i Hindenburg som styrdes av deras uppdragsgivare Nicholas von Rijn.  Man bestämde sig för att samla ihop informationen och tillsammans med Ottos far snarast återvända till Hindenburg för att informera Traffaut på Sekreta utskottet. Innan dess ville man dock likvidera Coordinatorn som Otto ansåg var ett stort hot mot den fria mänskligheten. Med sitt skarprättargevär under en operationsrock stegade han in i ett närliggande centralrum där Coordinatorn enligt de beslagtagna dokumenten skulle finnas. I rummets mitt fanns en väldig maskin omgärdad av flera gråkläddad män och ett tiotal medhjälpare. Otto slet fram skarprättarkarbinen samtidigt som Wallé svepte med sin eldkastare över fienden som skrikande försökte värja sig i eldhavet. De som undkom lågorna besvarade angreppet med sina strålpistoler och gav Ebbens en otäck skada i benet så psionikern föll till marken. Otto som nu låg gömd bakom maskinen lyckades inte göra någon märkbar effekt på fiendens pansar och valde istället att svinga skarprättaren mot Coordinatorn. Smällen blev våldsam och sänkte tillhygget djupt ner i kablage, vätskor och kretskort som fullständigt havererade i en fräsande sörja. I samma stund föll de kvarvarande motståndarna handlöst till golvet - segern var vunnen!



Efter att man lastat britsen med Ottos far på zeppelinaren lyfte man farkosten från anläggningen och avslutade besöket genom att fälla den kvarvarande bomben över glaskupolen innan man ställde kursen mot Pyrisamfundet och Hindenburg. Under färden kvicknade Ottos far Harald till och det blev ett kärt återseende. Harald förklarade att han och familjen levt ett hemligt liv i Nekropolis eftersom han egentligen arbetat som spion åt Pyrisamfundet och därför gett Otto i uppdrag att kontakta Traffaut när han flydde Ulvriket. Haralds efternamn var egentligen Wrede och familjen var i rakt nedstigande led ättling till grundarfamiljen som slogs vid Kejsar Skarprättares sida mot Hydran.

Följande eftermiddag klev sällskapet in på Café R-Bajter vid Himmelska torget och frågade efter Traffaut. Den högreste björnen berömde deras effektiva arbete men vägrade först tro på uppgifterna om mästerspionen Von Rijn som var en högt aktad person inom den Pyriska administrationen. Efter att ha ögnat igenom bevismaterialet suckade han tungt och beordrade därpå omedelbart sina män att gripa honom för högförräderi mot samfundet. Den ulvrikiska zeppelinaren beslagtogs relativt omgående av forntidskommissionen för omfattande undersökning med löften om att den skulle återlämnas vid ett senare tillfälle. Traffaut påpekade även att hela uppdraget var tvunget att förbli hemligt eftersom de diplomatiska relationerna med Ulvriket inte fick riskeras. Han lovade istället att kompensera det tappra sällskapet på andra sätt där bl.a. Luxor genom hans rekommendation blev en fullfjädrat medlem i Peckwickklubben. Ebbens fick, genom diskret påtryckning från högre ort, tillbaka sitt kontor till detektivbyrån och Otto fick en ansenlig summa krediter insatta på ett konto i huvudstadens bank.

Några dagar senare förkunnade Hindenburgs domstol dödsstraffet av Nicholas von Rijn vilket trots den anklagades nekande verkställdes veckan därpå. Hade man verkligen sänt rätt personen i döden eller hade von Rijn blivit det sista offret i Coordinatorns konspiration? Tankarna virvlade bort som flingorna i den kyliga blåsten då vännerna spatserade hem längs Hindenburgs gator för att tillsammans äta hjulemiddag.


Bris Brygga

Vinternattens mörker låg tungt över staden. Luxor sprang snart ihop med Otto, Ebbens och Wallé som klättrat upp från den underjordiska hangaren och hamnat på en närliggande bakgård. Tillsammans flydde man genom det lätta snöfallet mot terrängvagnen men stannade tvärt när de såg ulvrikets knektar vakta fordonet och Maxwell bakbunden på knä i snön. Chockade såg man en officer i mörk skinnkappa avslutade den muterade räven med ett nackskott.

I nästa sekund har knektarna fått syn på sällskapet. Officeren vrålar halt, men ingen löd. Knektarnas kulor ven runt de flyende och döden hade tidigare aldrig känts så självklar. De var alla redo att ge upp då en röst väste från en intilliggande gränd "Följ oss om ni vill leva!". Längst in i gränden fanns en man och en muterad bäver, båda beväpnade och vinkande åt dem att följa med ner för en källartrappa. Knektarna hade undertiden upptäckt gränden och sänkte mannen med en välriktad kula. Flykten fortsatte ner för trappor och genom svagt upplysta korridorer tills man tillsist nådde en stor tunnel, där ett åkdon stod på räls. Den muterade bävern ropade åt Wallé och Otto att sätta fart på vagnen just som knektarna kom in i tunneln. Med ett enormt styrkeprov lyckades de få fart på vagnen och trots ett intensivt kulregn hade man oskadda skakat av sig förföljarna i de svagt upplysta tunnlarna. Vagnen saktade snart in och en kort vandring genom den kvava tunneln slutade vid en plåtdörr, krönt med en grönlysande skylt. Några knackningar ljöd och när dörren öppnades klev man in i ett svagt brummande rum där luften fläktade friskt från en ventilationstrumma. Runt ett bord stod ett tjugotal beväpnade människor och djur. En kvinna lösgjorde sig ur församlingen och hälsade med en handskakning.

"Välkomna till Spårvärlden. Mitt namn är Salmia Helstrom. Pölsepartisanernas ledare i Nekropolis". Hon förklarade därefter hur hennes motståndsgrupp var en del av ett större nätverk som bildats kort efter att de grå männen började ta kontroll över militären. Varifrån de härstammade och hur de lyckats få gehör hos kommendant Gaardsheim och dennes junta var det ingen som visste, men av de män som återvände från "korrektion" var det bara känslokalla skal kvar som på ett skrämmande sätt spred fruktan i sin omgivning. Otto lämnade över pärmen med korrektionslistorna och berättade om sin far som förts bort till Bris Brygga. Han svor på att rädda fadern och samtidigt hämnas på de som kallade sig Rutger och Thomas, men menade att han först måste få tag på bättre vapen. Salmia avslöjade då att pölsepartisanernas centrale ledare Boris Pfefferkamp skulle kunna hjälpa dem, men att ledaren höll till i högkvarteret i Dunklehulten nära byn Gross.  Otto förklarade att Gross förvisso låg på vägen mot Bris Brygga, men att det var närmast omöjligt att lämna Nekropolis nu när staden förmodligen var avspärrad och terrängvagnen konfiskerad. Salmia log finurligt och menade att det fanns andra vägar. Hon överlämnade ett förseglat dokument att föra med sig till Boris och bad därefter den muterade bävern Findus, att leda sällskapet till den hemliga fornanläggningen i Spårvärldens ände. Där förband en högteknologisk tågvagn Nekropolis på ön Kasunen med Gross på Fyn. Med Wallé vid kontrollbordet rullade vagnen iväg längs rälsen och accelererade därefter hastigt men behagligt. Färden nådde efter några timmar till transparenta rör som förband städerna under havsytan. Dessvärre hade katastrofens efterdyningar drabbat färdvägen och nära fastlandet bröts spåret plötsligt av så att vagnen med full kraft slungades ut mot havsbotten. Man bestämde sig snabbt för att lämna den sjunkna farkosten och lät det iskalla vattnet strömma in genom en elektronisk skjutdörr som man manuellt vevade upp. Bedövade av kylan lyckades Otto, Ebbens och Luxor nå vattenytan och land, medan Wallé gick obekymrat över havsbotten och lyckades dessutom fånga en torskofant. Han plockade fram sin eldkastare och satte fyr på en hög döda grenar där de frusna och hungrande värmde sig medan Wallé tillagade fisken. Det var ännu tidigt på morgonen när sällskapet begav sig mot Gross  och lyckades förhandla till sig mat och husrum i utbyte mot Wallés kokkonst. Här passade man på att vila upp sig och införskaffa proviant inför vandringen mot Dunklehulten. Luxor sprang under dagen några ärenden och lyckades hitta reservdelar som kunde reparera funktionerna i Wallés primärsystem. Dagen därpå gav man sig iväg tidigt och närmade sig Dunkelhulten vid middagstid. Vandringen fortsatte någon timme då man plötsligt överraskades av beväpnade män som bryskt beordrade att man skulle släppa sina vapen. När Otto sakta håvade fram det förseglade dokumentet han fått från Salmia blev männen genast mer muntra och eskorterade sällskapet till sitt högkvarter, en bunker djupt inne i den förrädiska vinterskogen. Boris Pfefferkamp var en äldre man med energiska ögon som omfamnade dem som bröder. Han bad dem att kalla honom Onkel Boris, som hans vänner brukade säga. Otto och Boris blev genast goda vänner då de delade synen på frihet och sina skarpa ordalag om de grå männen. Boris menade att han gärna skulle hjälpa dem med högteknologiska vapen, utrustning och en handfull drillade motståndsmän men att detta skulle ta några dagar att skaffa fram. Han bad dem därför att stanna i bunkern som gäster i väntan på detta vilket tacksamt accepterades. Gruppen hystes in i ett sovgemak som de fick dela med en muterad Bäver vid namn Mogens Senaph och hans vapenbroder Rogge Blund. Mogens visade sig vara bror med Findus som räddat dem i Nekropolis och Luxor blev inbjuden att spela påker med honom.

Följande förmiddag förflöt utan nämnvärda incidenter. Detta förändrades dock drastiskt kring lunchtid då upprörda röster hördes och sällskapet greps mitt i maten. En påslagen radiosändare hade påträffats under Ottos säng och sände ut instruktioner från politibyrån att fortsätta infiltrera motståndsrörelsen. Man fängslades trots sitt nekande och fördes inom kort in på rättegång där den muterade bulldoggen Osvald höll ett ilsket tal om de åtalades skuld. Detta stärktes av vittnet Mesyne, en grönhudad mutantkvinna som svor dyrt och heligt att hon sett Otto prata med politibyrån över radiosändaren varpå Boris rasande beslutade att de lömska förrädarna skulle avrättas kommande morgon. Ebbens psioniska förmåga kunde urskilja lögner och svek hos både Osvald och Mesyne men sade inget. Man fördes till en fångcell för att invänta den bittra domen, och Ebbens försökte muntra upp med sitt påpekande att "man iallafall inte var frusna längre" varpå samtliga, trots stundens allvar, brast i skratt. Kring midnatt hördes plötsligt en nyckel i låset varpå Mogens och Rogge smög in och befriade sällskapet. Mogens menade att Boris handlat i vredesmod och att det skulle vara försent innan han insåg sitt misstag. Därför gjorde man bäst i att snabbast möjligt ge sig av. Rogge tipsade om att det snabbaste sättet att nå Bris Brygga var med ångbåt som avgick från Gross varannan dag. Han bad dem även söka upp hans bror, Hansen, som var bypoliti i Bris Brygga, men även han en del av motståndsrörelsen. Otto, Luxor, Ebbens och Wallé tackade för all hjälp och lyckades utan några större svårigheter återvända till Gross, där de steg på ångbåten Knögen. Färden längs Fyns östkust var obehaglig då man efter första dygnet kände sig allt mer iakttagna. Otto misstänkte två arméklädda vargar och smög sig ner till deras hytt när övriga satt i baren och på kasinot. Han skulle just lyssna vid dörren då han konfronterades av en äldre man som började babbla om de mest ovidkommande saker. Hans paranoida sinnes var dock på helspänn och registrerade att någon kom mot honom bakifrån varpå han instinktivt tog ett oväntat steg åt sidan och undvek den smygande förövarens giftpil som istället träffade hans distraherande kumpan som föll ihop i dödsryckningar. Otto vände sig om men såg bara en skugga försvinna ut på däck. Otto rusade genast upp till de övriga och berättade om överfallet. Man återvände till den döde och lyckades släpa undan liket till sin hytt. I hans kläder fann man order om att likvidera personerna på bifogade foton där Otto, Ebbens, Luxor och Wallé syntes. Man återvände därefter till matsalen där bartendern Doc berättade att ångbåtens kapten Pieter sökt dem. Tillsammans begav man sig till Pieters hytt där denne vänligt tog emot dem. Han förklarade att två män från politibyrån konfronterat honom och krävt att Otto, Ebbens, Luxor och Wallé skulle hållas under uppsikt tills man nådde Bris Brygga. Pieter log dock och sade att Knögen var hans ångbåt och ingen skulle ge honom order. Speciellt inte politibyråagenter som var skyldiga till avrättningen av hans far. Han gav istället gruppen chansen att fly med en roddbåt med enda motprestation att slå honom medvetslös för att dölja att han hjälpte dem. Efter ett tack och ett rejält slag i huvudet lämnade de Pieter och smög sig ner till den väntande roddbåten som de försiktigt klev ombord. De lossade repet och såg Knögen med politiagenten försvinna i den iskalla natten.

Följande dag rodde Wallé den sista sträckan mot Bris Brygga. Strax innan byn gömdes roddbåten undan i en liten vik och färden fortsatte till fots. Det hade åter blivit mörkt när man närmade sig byn. Trots detta kunde man urskilja en skräckinjagande zeppelinarpluton på ett flygfält och en gångbro som ledde ut till en garnison på en liten ö. Ebbens tog snabbt kontakt med Rogges bror Hansen på politibyråns kontor och denne och hans kollegor lovade att bistå på alla tänkbara sätt. Ebbens använde därefter sin kraft för att undersöka insidan på en lagerbyggnad där en gråklädd man marscherat in, tätt följd av en trupp knektar. Lagret visade sig innehålla mängder av kurtzkarbiner som vaktades av en terrorrobot modell väktare. En plan togs fram och sedan gav man sig iväg. Hansen och hans kollegor angrep på givet klockslag lagerlokalen. Samtidigt hade Wallé smugit sig iväg mot flygfältet och angrep zeppelinarna med sin inbyggda laser. När första ballongen väl fattat eld var infernot ett faktum. Undertiden hade de övriga gömt sig under bron till garnisonen och som beräknat medförde branden på flygfältet en ögonblicklig mobilisering av garnisonens trupper som rusade till undsättning. Två snabba eldstrider senare låg garnisonens portvakter oskadliggjorda och färden fortsatte upp i anläggningens torn där en zeppelinare låg förankrad. I ett hemligt utrymme hittade man en välbevarad stridsrustning som Otto genast drog på sig. Där fanns också ett kassaskåp som innehöll anteckningar och kartor över Fort Kapsej - de grå´s högkvarter i den förbjudna polarzonen Gruznan. Samtidigt hade knektarna nere vid flygfältet fattat misstankar och börjat vända tillbaka mot garnisonen. Otto tvekade. Skulle man hinna genomsöka garnisonen efter hans far eller genast fly med zeppelinaren mot den plats i Gruznan som bar hemligheten om de grå?

Det hemliga högkvarteret

Efter passage genom gränskontrollen till sektor 9 fortsatte färden in mellan de förtvinade  huskropparna. Maxwell inspekterade noga omgivningarna och utropade plötsligt. "Det var här jag såg den!". Ebbens bromsade in och parkerade längs det spruckna kullerstensstråket och efter att den muterade räven pekat och förklarat  kilade Luxor kvickt iväg för att rekognosera den utsatta platsen. Det dröjde en bra stund innan han återvände och med dyster min konstaterade att det omöjligt kunde finnas något landningsfält i bebyggelsen. Kanske hade Maxwell misstagit sig? Efter intensiv ordväxling där Maxwell svor dyrt och heligt på vad han sett började man misstänka något mystiskt med platsen och Otto föreslog att man skulle försöka skaffa en forntida detaljplan över området som brukade gå att infordra på riksarkivet i Sektor 1.

En kort färd senare stannade terrängvagnen utanför den svindlande byggnaden vars bastanda bastanta huskropp övergick från välbevarad till naket stålskelett på de våningsplan som sköt så långt upp att de såg ut att förenas med den mörka vinterhimlen. Otto stegade med bestämda steg in i entrésalen med Luxor i släptåg där han utan utsmyckning deklarerade sitt ärende. Byråadministratören bläddra frenetiskt i ett dokumentskåp och kunde därefter meddela att de forntida detaljplanerna fanns arkiverade på förbjudet område i de högre våningarna där rasrisk gjorde besök förknippade med livsfara. Otto lät sig dock inte avspisas, och efter en kortare dispyt där administratören fått tillkalla byråschäffern Ebenezer Munk och denne genomgått en grundlig avhyvling i politibyråns väl och förmåga så släpptes Luxor upp för att själv finna de begärda dokumenten. Några rasincidenter och blixsnabba hopp senare  återvände han oskadd med en famnfull kartrör och handlingar varpå de båda bedragarna gjorde honnör och försvann därpå ut till det väntande fordonet.

På återvägen till sektor 9 studerade Otto de stulna detaljplanerna. Ruinstaden hade innan katastrofen tjänstgjort som underjordisk flyghangar och nedgången fanns utsatt. Ebbens parkerade terrängvagnen i en gränd mitt emot den utmärkta byggnaden. Räven Maxwell stannade trots högljudda protester för att vakta fordonet medan övriga i skydd av vintermörkret och iklädda sina stulna uniformer smög sig fram till lagerlokalen där en spiraltrappa ledde dem ner till en pansardörr som kröntes av en rödlysande skylt. Otto plockade fram sitt ID-kort IV och stack in det i en springa som fick dörren att falla åt sidan med en svag pysning. Med sina vapen i högsta hugg smög sig Otto, Luxor, Ebbens och Wallé in i den upplysta korridoren som genast vek av åt vänster. Otto sneglade runt hörnet och konstaterade att en övervakningskamera svepte fram och tillbaka över den långa korridoren som innehöll flera dörrar. Med några snabba kliv i rätt ögonblick lyckades han nå in i kamerans döda vinkel och försvann in genom en dörr. En stund senare återvände han efter att ha mött två muterade grisar som förvånat köpt en lögn om hans förehavanden.

Sällskapet bestämde sig nu för att fortsätta med samma taktik och gick med  bestämda steg in framför övervakningskameran och öppnade en dubbeldörr med ID-kortet. I biblioteket innanför sprakade en brasa invid några fotöljer där en pärm låg uppslagen på ett bord. Otto plockade upp pärmen och såg långa listor över officersmän som gripits för korrektion och förts till Bris Brygga. Han stelnade till när han såg namnet, Helmer Schneider. Vad hade de Grå Männen gjort med hans far? I pärmen låg också ett brev från någon som hette Rutger där denne man instruerade en viss Thomas att leta upp och eliminera fyra personer och där bifogade foton visade Otto, Luxor, Ebbens och Wallé. I brevet underströk Rutger vikten av att inte låta dem komma undan eftersom Coordinatorn började bli otålig och att DAGEN snart var här. Otto stoppade på sig pärmen och brevet samtidigt som han kastade de bifogade fotona i elden. Förvånad såg han dem studsa tillbaka. Elden var ett hologram. I rummet fanns ytterligare en dörr. Otto tryckte in sitt ID-kort, men fick tillbaka det kluvet från den ilsket surrande kortläsaren. Några skrapande ljud hördes från insidan. Sen blev det tyst. Walle håvade upp den medhavda kodknäckaren från Traffaut och efter några sekunders mixtrande gled den låsta dörren upp. I sovrummet innanför hade någon just gett sig av. Två halvdrucka glas Konjack stod på ett bord och en flaska hade fastnat i dörrspringan till en lönnpassage. Otto rusade med sin skarprättare i högsta hugg mot lönnpassagen samtidigt som Wallé hittade ett kassaskåp i väggen. Han körde in kodknäckaren för att öppna det, just som en våldsam explosion detonerade från skåpet. Otto kastade sig handlöst in genom lönnpassagen medan Wallé slungades bakåt med en våldsam kraft. Ebbens och Luxor rusade in och såg den livlösa automaten just som hans reservsystem bootade upp. Med ringande öron hade Otto rest sig upp. Fallet genom lönnpassagen hade tagit honom in i en underjordisk hangar där en zeppelinare just var påväg upp genom en enorm passage i taket där snö sakta singlade ner. Otto grep sin skarprättare och sköt mot den flyende farkosten, men zeppelinaren var redan långt borta. Samtidigt går larmet i bunkern. Detta kombinerat med ljudet av stöveltramp på avstånd ger Luxor panik och ekorren tar sin tillflykt mot ingången och terrängvagnen utanför. Wallé och Ebbens kommer undertiden ut till Otto och de tre får i tumulten syn på en steganordning längs hangarens bortre vägg som leder upp till en lucka i taket. Efter en snabb klättring lämnar de alla det tjutande högkvarteret bakom sig.

Otto gnisslade tänder. Det enda han tänkte på var hämnd och att frita sin far. Men vad fanns egentligen i Bris Brygga, vilka var de grå och vad innebar egentligen DAGEN? Han var fast besluten att finna svaret på dessa frågor.


Nekropolis

Hjulen 92 pt var en kylig tid för folket i Hindenburg. Luxor hade stannat kvar hos Ebbens och man hade åter lyckats få liv i den vilsne automaten som nu lyckats laga sina minnesbankar och presenterade sig som Wallé. Wallé visade sig vara en förträfflig köksautomat vars hantering av diverse skarpslipade köksredskap förgyllde middagarna för sällskapet. En sen kväll kom en budbärare från Von Rijn som bad Ebbens och hans vänner att möta honom på hans handelshus i staden. Von Rijn konstaterade sakligt att senast man gjort affärer så hade det inte gått något vidare men att han var säker på att de gjort sitt bästa. Han hade därför rekommenderat sällskapet till en god vän som enligt Von Rijn sökte folk för ett relativt riskfritt uppdrag. Mannen hette Traffaut och befann sig på  Café R-Bajter nära Himmelska torget. En kort vandring senare hade den klåfingrige samlaren Luxor lyckats få sig själv arresterad för stöld i ett närliggande gatustånd medan övriga istället steg in på den rökiga syltan. Stämningen var högljudd sedan ett argsint fyllo hade just deklarerat hur man borde bunta ihop och slå ihjäl alla muterade missfoster. Bartendern bleknade märkbart när Ebbens nämnde Traffaut men visade in sällskapet i ett dunkelt kontor längre bak i lokalen.

En storväxt björn slog just upp ett glas ölmust från sin plats bakom ett skrivbord. Utan att höja blicken välkomnade han dem och förklarade att hans namn var Traffaut och byrådirektör för den pyriska säkerhetspolisen, sekreta utskottet. Han tittade upp och synade noggrant männen innan han fortsatte. "Utskottet oroar sig över vårt sydvästra grannland Ulvriket. De hydrans ulvrikingarna och deras förmökade trupper har på senare tid avancerat mot Frihetens slätter på västfronten. Det ryktas även om stor mobilisering inom riket. Vi har förlorat kontakten med våra utsända på plats och misstänker nu förrädare inom vår egen organisation. Jag vill därför använda folk utifrån som är okända för vår stab". Traffaut tystnade för att invänta reaktioner men då ingen sade något förklarade han att uppdraget innebar att resa till Ulvrikets huvudstad Nekropolis för att söka efter saker som verkar mystiska eller nyinförda. Han berättade även att sällskapet skulle få assistans samtidigt som ännu en figur lösgjorde sig ur skuggorna. "Otto Schneider här är själv avhoppad ulvebo och vår främste expert i fält".  Otto såg bistert på Ebbens och Wallé och förklarade kortfattat att den här sortens uppdrag bestraffades synnerligen makabert i hemlandet. Ett blixtrande ljus avbröt honom så han tappade tråden men Traffaut fortsatte kvickt och menade att man inte kunde förvänta sig någon större belöning och att glädjen att få göra sin plikt för samfundet borde vara lön nog. Ebbens flinade och skakade på huvudet "Inte en chans!". Snart hade man kommit överens om en mer passande ersättningsnivå.

Efter att ha fått förfalskade passersedlar utställda och betalat Luxors borgen i häktet begav sig sällskapet till det skjul utanför staden där Sigvold och Ebbens gömt undan en gammal terrängvagn. Då uppdraget enligt Otto var skyndsamt provianterade man under natten och puttrade iväg över Malsjöslätten strax innan gryningen. Under färden berättade Otto om Ulvrikets maktstruktur som utgick från kommendant Zabast Gaardsheim och hans junta av generaler. Dessa styrde över ett antal kommisariat som i sin tur fick order utförda genom byråverksamhet och näringsidkande direktorat.

Efter en färd på vägen mellan Hindenburg och Pirit styrde man ut över Frihetens slätter och i söder och flera dagar senare nådde man i skymningen fram till en av Ulvrikets bevakade gränsstugor med dovröd schauzerulvsflagg och vägbom. Några tokjos-stinkande knektar bad om passersedlarna varpå sällskapet beordrades ur terrängvagnen för en grundlig inspektion. Otto försökte prata sig genom situationen och erbjöd knektarna att skaffa vällagrad tokjos åt dem i Nekropolis varpå den ene sprang ner till stugan för att ta in beställningar. Han återkom dock kallsint och skrek med höjt gevär att man skulle lägga ner sina vapen. Oförstående fördes sällskapet in i stugan där de stuvades in i en gemensam fångcell. Alla såg ilsket på Otto och menade att hans mutförsök var orsaken men Luxor snappade med sin hörsel upp ett samtal mellan knektarna om att ett signalement på sällskapet kommit från högre ort.



Efter att Ebbens misslyckats med att dyrka upp dörren ilsknade Otto till och forcerade dörren med en välriktad spark. Full strid utbröt och när krutröken lagt sig hade Luxor, Otto och Wallé undanröjt knektarna.  Luxor kikade ut genom ytterdörren och blev genast beskjuten från någon i mörkret. Ebbens som hållit sig i bakgrunden klev nu ut och gjorde sitt bästa för att förbinda sår. Därefter sökte man igenom de övriga rummen. Man överraskades av ytterligare en knekt som hållit sig gömd men Wallé gjorde processen kort med hjälp av en erövrad bajonett. Otto smög ut på husets baksida för att se till terrängvagnen som knektarna parkerat nära vaktstugan. Han skulle just återvända in när han hörde det mekaniska ljudet från en skarprättarkarbin "släpp vapnet Kusin Otto!". Långsamt vände han sig om och kände igen sin kusin Reinhart som tydligen blivit posterad i stugan. Reinhart förklarade att han var tvungen att gripa Otto för att inte själv råka illa ut men efter ett mycket övertygande brandtal om Ulvrikets vansinne och den väntande friheten i Pyrisamfundet så brast Reinhart i gråt och omfamnade kusinen. Han förklarade att något egendomligt höll på att hända i Ulvriket och berättade om hur några gråklädda män verkade ha makt över generalerna samtidigt som Gaardsheim inte synts till sedan paraden på Kommentantsafton flera månader tidigare.

Då man länsat stugan på konserver och klätt sig i upphittade arméuniformer satte man eld på byggnaden och fortsatte följande morgon färden mot Nekropolis tillsammans med Reinhart som nu var fast besluten om att hjälpa Otto. Många timmar senare var det åter kväll då terrängvagnen började hosta och stannade slutligen i närheten av ett värdshus. Trötta efter resan beställde man mat och husrum samtidigt som man inspekterade de övriga gästerna som var en salig blandning av människor, mutanter och muterade djur. Ebbens fann en lapp instucken under sin tallrik som löd "lita inte på råttorna" vilket syftade till en grupp muterade råttor som höll till vid ett av hörnborden.



Trötta bestämde man sig för att samlas i ett gemensamt sovrum där Wallé höll vakt. Det dröjde inte många timmar innan det hördes klickande ljud från dörren och när Wallé öppnade så möttes han av råttorna med dragna skarprättarvapen. Automaten slängde igen dörren och slängde sig på golvet just som dörren slets i bitar av avlossade kulor. Övriga var snabbt på benen och efter en intensiv skottväxling så låg samtliga råttor döda ute i korridoren. Även Reinhart hade fått en dödlig skada och Otto lovade att hämnas honom för att ge honom frid. De andra sökte snabbt igenom råttorna och fann förutom passersedlar från politibyrån även en order om att hålla utkik efter ett sällskap samt ett fotografi taget från utsidan av Traffauts kontor på Café R-Bajter. Strax hördes stöveltramp och en grupp knektar anslöt sig för att se vad som stod på. Otto visade fram passersedeln från en av råttorna och förklarade att man genomfört en manöver mot rikets förrädare. Knektarna gjorde genast honnör och försvann efter att de städat undan liken.

Man bestämde sig för att inte stanna på platsen utan att snarast fortsätta mot Nekropolis och efter att värdshusvärden Regan reparerat terrängvagnen så fortsatte resan.  Senare samma dag nådde man huvudstaden. Röken från stadens illaluktande werk förde med sig sotflagor som stilla regnade ner över snö och slask i omgivningen. Stadens stålruiner sträckte sig hundratals meter upp i den smutsgula smoggen och sökarljus, taggtrådsbarrikader och patrullerande knektar gav staden ett närmast hatiskt intryck.

Ebbens körde fram till en vaktkur där en pluton knektar bevakade en port. En huttrande officer vid en kamin kom fram och inspekterade passersedlarna. Han gax strax därpå klartecken med en honnör men ändrade sig hastigt och bad att få tala Otto som innehöll kommissarie-titeln i sällskapet. De gick lite avsides och han påpekade blygsamt mannarnas hygien och klädsel  som han menade kunde bli ett fall för korrektionsbyrån.  Otto tackade för omtanken varpå officeren försökte bättra på stämningen och tipsade om hotellet Gaardsheim Hof i sektor 3.

Väl framme vid Gaardsheim Hof parkerade man terrängvagnen och checkade in på hotellet. Otto rekvirerade två dubbelrum och en middag med en trossbok som han hittat på en av de döda råttorna. I matsalen fanns även en bar där en muterad räv satt och såg sig nervöst omkring. Luxor och Wallé gick för att prata med räven som förvånande nog undrade vad han gjort för fel och varför de kommit för att gripa honom. Då missförståndet klarats upp någorlunda presenterade han sig som Maxwell och berättade att han sett en zeppelinare sväva fram över ruinerna i sektor 9 och försvinna ner bland dem. Efter att ha berättat detta för några bekanta så blev han snart eftersökt av politibyrån och letar nu efter ett sätt att fly stan.

Willé lovade att man skulle hjälpa honom om han bara kunde hjälpa dem att finna platsen där zeppelinaren försvann, vilket han motvilligt accepterade. Otto hade undertiden rekvirerat ut etanol till terrängvagnen från ett av stadens werk och snart var alla på väg mot den mystiska ruinstaden.

I reptilmännens klor

Ebbens vaknade följande morgon av att gästsalen var iskall. Den okände automaten som hjälpt honom mot dråparträdet satt i någon form av viloläge i ett hörn. En muterad ekorre vid namn Luxor hade också vaknat. De båda hade småpratat redan kvällen innan och bestämde sig nu för att söka upp stationschefen Börge för att se vad som stod på. Snart hade man tillsammans med honom konstaterat att någon hade stulit ett kugghjul i ångmaskinen som brukade värma upp gårdshusen på diligensstationen. "Kugghjulet måste hittas, annars kommer vi frysar ihjäl" konstaterade han och snart hade Ebbens och Luxor åtagit sig att finna kugghjuls-kleptomanen. Man började med att knacka dörr och kunde snabbt konstatera att drängen Algot Forsbro inte var i sin stuga. Läkekvinnan Sirpa som skött om Åse sedan ankomsten kunde berätta att Algot tidigare bott i algfarmarbyn Rulsjö och föreslog att han kanske gett sig av dit. Ebbens hade redan vid ankomsten dagen innan konstaterat att Sirpa var psioniker men ingen av dem hade sagt något då sådana krafter var illa omtyckta bland vanligt folk. Han fick också höra från det gamla paret som funnits med under middagen att en roddbåt gett sig av under natten. Var drängen inblandad och nu hade flytt till sin gamla hemby?

Efter en ilsken dispyt med den försupna kusken Dalf, som helst av allt ville fortsätta mot Hindenburg, så lyckades man övertala honom om att först ta en avstickare tillbaka söderut mot Rulsjö. Luxor berättade under färden att han var postiljon med bud mot Peckwick-klubben i Hindenburg. Frusna från resan nådde Ebbens och Luxor några timmar senare den lilla byn. Här fick man snart möta byäldsten Åskar Groot som menade att ingen Algot någonsin bott i byn varpå Ebbens började undra om det var  Åskar, Sirpa eller Algot som ljög om detta. Efter att ha fått värma sig vid elden på en av gårdarna satte diligensen åter fart mot Nackby. Efter att ha fått utstå klagosånger från Dalf om att aldrig blanda sig i andras bekymmet så närmade man sig på eftermiddagen byn och kunde redan på håll urskilja rökpelare från platsen. Luxor som gissade att man gått igång en vedkamin fick snabbt tänka om då man snart såg att röken kom från flera nedbrunna gårdshus. Börge, den gamle mannen och den oroliga kvinnan som tidigare rest med diligensen låg alla ihjälskjutna på gårdplanen medan Börges fru Ullis satt gömd och gråtande tillsammans med sina småpojkar. "Algot kom tillbaka med en grupp marodörer" lyckades hon pressa fram. När de inte fann något av värde så brände de ner flera stugor och förde med sig Sylva, Sirpa och Åse. Börge och de andra försökte stoppa dem men blev dödade. Ebbens rotade i den brinnande husgrunden och fann snart den hibernerade automaten som nu såg riktigt risig ut. Han flyttades in i det sista kvarvarande huset samtidigt som en av småpojkarna kunde berätta att han hört Algot få order av marodörerna om att föra kvinnorna till Näckrosen varpå Algot rott iväg med dem ut i Vättaträsket. Ingen visste vad Näckrosen var för något men Ebbens kunde med sin mentala kraft känna Sirpas närvaro och färdriktning varpå han föreslog att han själv och Luxor skulle bege sig efter kvinnorna i nöd. Dalf som tröttnat på allt elände gjorde ett försök att lämna dem i sticket men Ebbens teleporterade sig upp på diligensvagnen varpå den muterade sorkkusken försvann till fots, vrålade av rädsla.

En spöklik dimma omgärdade Ebbens och Luxor när de rodde fram genom sumpmarken. På sina ställen låg snön tät över små kobbar och bitvis fick man pressa båten genom isbildningar och snåriga buskage. Snart fann man ett rev där Algots roddbåt låg söndertrasad och Luxor kunde med sin väl utvecklade hörsel höra hur någon klafsade runt i närheten. Strax såg man Algot som ensam stövlade runt snörvlandes och då man konfronterade honom började han storgråta och bad om förlåtelse. Han bekände att han inte var från Rulsjö utan istället hade band till marodörklanen som han hoppats skulle uppskatta det teknologiska kugghjulet. Istället hade männen blivit giriga och velat plundra diligensstationen vilket hade slutat i slakten på de oskyldiga. Kvinnorna hade han blivit beordrad att föra till handelsstationen Näckrosen i träsket men halvvägs dit hade de tillfångatagits av den lokala reptilstammen "rödfjällen". Algot lyckades dock fly och vandrade nu planlöst runt utan att veta vad han skulle ta sig till. Ebbens skulle just föreslå att man fortsatte mot reptilmännen då det prasslade till i ett buskage. En sumpvarg kastade sig emot dem men man lyckades fälla monstret innan det han göra någon skada.

Med Algot bunden begav man sig nu mot reptilmännens boplats som visade sig vara en stor kulle där en muterad ödlekrigare vaktade en platta som stod lutad mot ingången. Ebbens tog sikte på ödlan från ett buskage medan Luxor gick fram med den bundne Algot och frågade efter kvinnorna. Ödlan betraktade honom noga innan han nickade men menade att vapen måste lämnas på utsidan. Snart hade han fört med sig Luxor och Algot ner i ett underjordiskt komplex där han mottogs av stammens andliga ledare.  Luxor lämnade över den vilt protesterande Algot som gåva och försökte övertala ledaren att släppa kvinnorna och att visa upp sitt fantastiska samhälle, men lyckades inget vidare med förhandlingen. Snart stod han åter på utsidan men hade bara lyckats få med sig den snyftande Sylva i utbyte.



Efter att ha förhört kvinnan så kunde hon berätta att Sirpa fortfarande fanns kvar hos reptilmännen. Åse hade däremot hämtats bytts bort till en handelsman på Näckrosen. Ebbens suckade. Utan Algot skulle man inte kunna hitta till Näckrosen och att försöka angripa reptilmännens samhälle vore att skriva under sin egen dödsdom.  Han drabbades av en inre kris då han i detta läge inte förmådde att hjälpa de nödställda utan bestämde sig för att lämna dem åt sitt öde. Snart hade man återvänt till Nackby där Sylva återförenades med sin mor och sina syskon. Ebbens plågades länge av hur Sirpas närvaro allt mer tynade bort ur hans sinne och kände därför ingen glädje då diligensvagnen slutligen återvände till Hindenburg. Han tog farväl av Luxor som avslutade leveransen till Peckwick-klubben och där blev hyllad efter att anförande om de mystiska "rödfjällen" i Vättaträsket.

Ebbens hade undertiden konstaterat hur detektivbyrån blivit inhyst i en källarvrå sedan hyran inte betalts i tid. Saken blev inte bättre av att Von Rijn och hans livvakter kom på besök och frågade efter Ragnar. Ebbens berättade kort hur både Ragnar och Sigvold dödats i Mos Mosel men utelämnade av naturliga skäl Åses ovissa öde. Den chockade Von Rijn fann sig snabbt och beskyllde Ebbens för att ha misslyckats med uppdraget varpå han krävde att få tillbaka sina pengar. Ebbens lyckades dock komma överens med mannen och lämnade istället ifrån sig Lollo Jankos kodknäckare som kompensation. Ebbens suckade tungt och lutade sig tillbaka i en gammal trasig fåtölj. Vad skulle hända härnäst?

Det anskrämliga trädet

Ebbens ryckte till och såg sig omkring. Ett ljud från en av sidodörrarna hade fångat hans uppmärksamhet. Han såg sig snabbt om efter ett tillhygge och fick tag i de grönblodiga männens skarprättarkarbiner varav en snabbt laddades med ny ammunition. Sakta, sakta, smög han upp från sin plats på golvet i bunkerns kök med karbinmynningen stadigt riktad mot sidodörren. Kanske var det Åse von Rijn som satt inlåst bakom dörren, eller var det ännu en grönblodig? Han håvade upp id-brickan från Sigvolds döda kropp och lät den öppna dörren.

På insidan fanns ett litet kvadratiskt rum med en säng och ett skåp. I ett hörn satt en man ihopkurad med ansiktet försjunket i händerna. Ebbens siktade mot honom med karbinen och frågade med darrande röst vem han var.
"Jag... jag vet inte?" blev det, för båda sidor, förvånande svaret.
"Vadå vet inte?" försökte Ebbens. "Hur hamnade du här?".
"Ingen aning. Vem är du själv?" snäste mannen, som uppenbarligen tröttnat på utfrågningen.
"Mitt namn är Ebbens Ackerlantz, jag och min kompanjon..." han avbröt sig och pekade dyster på den ihjälslagne Sigvold. "...vi kom hit för att rädda en kidnappad kvinna"
Mannen på golvet reste sig vilket fick den ännu misstänksamme Ebbens att ta ett steg bakåt. Med sitt muterade sinne försökte han avgöra om den mystiske mannens bar på fientliga avsikter men drabbades istället av en blixtrande huvudvärk som gjorde honom utmattad. Han tvekade en sekund men bestämde sig trots allt att för stunden lita på främligen. Även om mannen verkade underlig så bar han iallafall inte samma kyliga sinnesuttryck som de grönblodade.

Ebbens kastade över en oladdade skarprättaren mot mannen som reflexmässigt tog emot den i ett vant grepp och efter ett kort övervägande delade Ebbens med sig en näve av de patroner som fanns kvar. De båda såg sig nu för första gången riktigt omkring i rummet och observerade en form av högteknologiskt pentry samt hyllor fyllda med matkonserver. Främligen plockade åt sig Sigvolds värja samtidigt som Ebbens genomsökte övriga sidodörrar men fann bara rum med identisk inredning till det där han först funnit främligen.

Utan att finna ledtrådar till den kidnappade Åse återvände man nu till hissrummet och valde den vänstra dörren som visade sig leda ner i en upplyst korridor. Med höjda vapen smög man sig framåt och konstaterade flera dörrar längs metallgångens sidor. Ebbens gjorde tecken åt främligen och körde in id-brickan i den första dörrspringan till höger. Dörren föll åt sidan med ett lätt pysande och avslöjade en metallvarelse med ett pistolliknande föremål riktat mot dem. Den namnlöse främlingen som Ebbens funnit i köket intog blixtsnabbt försvarsposition men skottväxlingen uteblev. Istället hördes en monoton röst inifrån rummet som bjöd in dem. Rummet var kvadratiskt och innehöll förutom några smala sidodörrar en vägg full av övervakningsskärmar som visade olika delar av komplexet. Rösten, som tillhörde den bekymrade huvuddator förklarade att den snarast möjligt ville avlägsna den trädväxt som sedan länge slagit rot i anläggningens biobassäng samtidigt som datorn förstorade upp en övervakningsbild från ett dunkelt rum där ett robust och motbjudande träd växt sig fast på en ö av b-tong i bassängens mitt. Stammen var täckt av sjuklig grågrön bark och trädkronan utgjordes av ett buskverk tentakler i vars mitt fanns en öppning med sylspetsiga tänder, omgärdad av flygfän.

Ebbens rös till. Var det den vidriga missfosterväxten som var upphov till händelserna i Mos Mosel och de grönblodiga klonernas skapare? Förmodligen betydde detta att de försvunna människorna redan var döda. Hade även Åse von Rijn fått sätta livet till? Han bad datorn visa samtliga övervakade rum i komplexet. Som svar fick han snart syn på två bilder där den ena visade de två polisassistenterna från Mos Mosel, vid några dataskärmar. Den andra visade en verkstad där polismästaren stod böjd över ett bord och skruvade med något. Ebbens bad datorn spärra låsmekanismen till de båda rummen och att datorn skulle projicera en karta över komplexet. Efter en snabb överblick kunde Ebbens avgöra positionen på de rum där poliserna höll till samt bassängen med trädet. Åse von Rijn var dock fortfarande försvunnen.

Ebbens funderade. Kanske hade datorn lagrat tidigare övervakning i sin databank. Han bad datorn om tidigare dagars aktivitet och lyckades snart fånga en videoupptagning av Åse som släpades genom bassängrummet och vidare in bakom en dörr. Detta rum stod dock utan övervakning och Ebbens insåg nu att man var tvugna att konfrontera det anskrämliga trädet.

Undertiden hade den namnlöse främlingen sökt igenom rummets sidodörrar och funnit två radiosändare som han och Ebbens stoppade på sig. Han lyckades också observera en eldkastare i verkstaden där den ensamme polismästaren befann sig.
"Om vi hämtar eldkastaren kanske vi kan sätta eld på trädet" föreslog han.
Ebbens nickade.

Några minuter senare hade den namnlöse främlingen begett sig till verkstadens dörr och väntade tills Ebbens gett huvuddatorn klartecken på att avlägsna låsspärren. Ebbens meddelade via radiosändaren att kusten var klar varpå främligen öppnade dörren med id-brickan. Bakom dörren stod polismästaren ännu med ryggen vänd mot dörren eftersom det surrande ljudet i rummet gjort honom ouppmärksam. Främligen tog de sista stegen framåt och avlossade ett dödande nackskott på den intet ont anande polismästaren, vars gröna blod stänkte över arbetsbänken. Främligen lade därefter beslag på eldkastaren samt en behållare med ädelmetall och mötte upp Ebbens vid dörren till bassängen som huvuddatorn visat dem på kartan.


Dörren öppnades med ett svischande ljud och avslöjade det illaluktande rummet där bassängens brunsolkiga vatten bubblade av trädets ilska inför inkräktarna. Den namnlöse främlingen höjde eldkastaren men missade målet med eldstrålen då en av trädets tentakler gav honom ett direkt dödande slag som slet iväg honom genom luften och in i b-tongväggen. Ebbens avlossade samtidigt sin skarprättare men lyckades inte göra någon synlig skada och duckade själv undan en av trädets tentakler. Han förstod att han återigen blivit ensam kvar och skulle just backa ur rummet då han såg hur främlingen omtumlad reste sig upp igen. Ebbens trodde inte sina ögon. Hur var det möjligt att mannen överlevt? Längre hann man inte fundera innan främligen återigen avlossade eldkastaren och denna gång dränkte trädet i lågor. Vrålande svingade det sina brinnande tentakler till motattack vilket rev upp en djup reva i främlingens ansikte. Till både Ebbens och främlingens förvåning kom inget blod från såret utan avslöjade istället den elektronik som dolde sig under främlingens hud. Främlingen var en automat.

Ebbens avlossade på nytt sin skarprättare samtidigt som automaten tömde det sista av eldkastaren över det rasande trädet som nu stod i full brand. Därefter kastade han eldkastaren ifrån sig och avlossade sin skarprättare med en dödande kula så att trädet pysande och kvidande föll fritt ner i den grumliga bassängvätskan. De båda männen laddade om och fortsatte in genom den bakre dörren där de fann ett kyligt rum med en doft av växter som tycktes komma från ett nät med stora avlånga kapslar med ett grumligt grönaktigt innehåll. Automaten drog upp Sigvolds värja och skar upp kapsel efter kapsel som visade sig innehålla kvarlevorna från Mos Mosels bybor. Slutligen fann man också Åse i en av kapslarna. Apatisk men vid liv lyckades Ebbens släpa med henne ut ur komplexet samtidigt som automaten plockade åt sig en kasse med konserver från köket åt medresenärerna.

Flera dagar senare hade man lämnat Mozonens förrädiska förfall bakom sig utan några större missöden. Med hjälp av radblock-injektionerna från byläkarens hus i Mos Mosel såg Ebbens till att varken han själv eller Åse drog på sig zonröta. Färden fortsatte direkt mot Muntermåla utan att ta risken att färdas via Mos Mosel. Upprensningen i byn lämnade Ebbens med varm hand till någon annan.

Långt om länge nådde sällskapet fram till Muntermåla där det visade det sig att ångbåten mot Hindenburg ställts in eftersom floden norrut var bottenfrusen. Istället lyckades man få plats på en diligens som i maklig takt skulle ta dem samma sträcka med många stopp längs vägen.

Ytterligare några dagars resa förflöt utan incidenter och diligensen, som kördes av den surmulne mutantsorken Dalf Jölåker, färdades längs det vidsträckta Vättaträsket strax norr om Pirit. Åse som tidigare verkat vara på bättringsvägen insjuknade i feber och kräktes grönt slem vilket inte uppskattades av vagnens fjärde passagerare, en orolig kvinna som stigit på i Pirit.

Vid Nackby diligensstation steg resenärerna av för kvällen och stationschefen Börge och hans fru Ullis bjöd gästerna på en välsmakande "ärg i panna". Stationens läkekvinna tillkallades för att se om Åse och ge vård för Ebbens skador vilka båda blev väl omhändertagna. Automaten i sällskapet, som fortfarande inte återfått sitt minne, gjorde undertiden en reparation av sina skador men saknade reservdelar för att bli fullt återställd. Senare under kvällen fick man sällskap från grannstugan där ett äldre par bodde med drängen Algot som kom från grannbyn Rulsjö. Den gamle mannen smålog när sällskapet inte ville avslöja sitt ärende för resan och menade att de förmodligen var zonfarare likt Pyrisamfundets grundare, tillika kejsarens anfader Maximilian. Han höll därefter ett långt anförande om hur Maximilian lagt grunden till Hindenburg, hur han enat bosättare mot den fornmäktiga styggelsen Hydran och slutligen gett sitt liv när han utplånade densamme.

"Maximilian Skarprättare gav sitt liv när han besegrade Hydran, men lade samtidigt grunden för den stora återuppbyggnadens tid. Gryningsvärldens tid. Vår tid!" avslutade han.

Döden i Biobunkern

Vintermörkret hade sedan länge fallit då de båda kompanjonerna skyndade bort från bakhållet på Borgmästarens gård. Bakom sig hörde man ännu tumulten som antydde att den förrädiska borgmästaren och hans män var dem på spåren. Var det en underlig epidemi som drabbat Mos Mosel eller vilka var de grönblodiga klonerna? Vart hade de kommit ifrån och vad hade i så fall hänt med de riktiga byborna?

Ebbens blödde kraftigt från en skottskada i kinden vilken färgade snön röd under honom. Sigvold insåg att de inte skulle hinna fly långt och smög sig istället in bakom det närliggande och igenbommade huset där Von Rijns brorsdotter Åse sades ha bott. I skydd av mörkret plockade Ebbens fram sin läkarväska och gjorde med Sigvolds hjälp ett provisoriskt förband som stoppade hans blödning. De kände därefter på husets köksdörr som visade sig olåst. Med dragna vapen smög de sig in genom dörren och Ebbens slog sig ned på en stol medan Sigvold kikade in genom dörren till stugans allrum. Han uppfattade klicket från en osäkrad skarprättare och kände den kalla pistolmynningen mot tinningen. ”Släpp vapnet främling! Jag frågar inte två gånger!” väste en kvinnoröst och efter att både Sigvold och Ebbens gjort henne till viljes steg hon fram från sin plats vid sidan av dörren.
”Vilka är ni och vad gör ni här?” frågade hon med skarp ton. Sigvold presenterade sig och förklarade om uppdraget som man mottagit från Nicholas von Rijn samtidigt som han menade att kvinnan måste vara Von Rijns brorsdotter. ”Farbror Nicholas” sade kvinnan rörd och föll strax i tårar. Hon berättade med gråten i halsen hur hennes far Ragnar blivit bortfört av byns poliser för några dagar sedan. Åse hade blivit mycket misstänksam och följt efter dem ut i den närliggande Mozonen där sällskapet försvunnit in i en byggnad av grå och slät sten. Förskräckt hade hon återvänt till byn och ritat ner en karta för att kunna återvända till platsen med hjälp. Hon hade bara varit tillbaka i några dagar då fadern återvänt till byn, nu omänsklig och känslokall.

Byggnaden i zonen ruvade med största sannolikhet på hemligheten bakom de grönblodade kopiorna men detta behövde undersökas närmare. Ebbens frågade om det fanns någon medicin i närheten och Åse nickade och berättade att grannen Mårgan Daal var läkare i byn. Hon varnade dock för att även doktorn försvunnit för några veckor sedan och varit mystisk vid hemkomsten.

Sigvold och Ebbens smög sig genom buskagen på husets baksida och över till det nedsläckta grannhuset där en källartrappa slutade vid en låst dörr. Ebbens plockade fram sina dyrkar och strax var de inne i den dunkla källaren där ett enklare mottagningsrum även innehöll ett kassaskåp med kombinationslås. Sigvold tog fram kodknäckaren man funnit hos den döda Lollo Janko och efter en synkronisering mellan maskinen och skåpet klickade det till i skåpslåset. Man fann både pyriska kontanter och några ampuller läkedrog. Ebbens som studerat medicin tog tag i ampullen med etiketten ”Regen” och skulle just instruera Sigvold i hur den skulle injiceras då de hörde en harkling som fick dem att snurra runt. Vid trappan som ledde upp till bottenvåningen stod den som förmodades vara byläkaren och som sade med överlägsen ton i rösten:
-  ”Nu vill jag att ni lyssnar noga på mig och ställer er några viktiga frågor. Hur skall ni fly? Vart skall ni söka skydd? Vem skall gömma er? Det är lönlöst! Det finns ändå inga som er kvar längre! Jag förstår att ni är lite rädda och det är ok. Jag förstår att ni är förvirrade men all den förvirringen kommer försvinna när ni överlämnat er till oss”
- ”Vi tänker aldrig överlämna oss!” svarade Sigvold ”Vilka är ni och vad har hänt med byborna?”.
Läkaren svarade inte utan gav istället ifrån sig ett onaturligt leende som förde med sig rysningar. Han vände upp i trappan och sade åt dem att följa med men Sigvold hade tröttnat på diskussionen och drämde istället sin pistolkolv i bakhuvudet på läkaren så denne gick i golvet med en duns. Någon minut senare hade de bundit fast den medvetslöse läkaren på en stol och Ebbens hade också skurit ett snitt i läkarens arm vilket visade på att även dennes blod var grönaktigt. De hade just bestämt sig för att söka igenom resten av huset då kvinnoskrik hördes på utsidan. Efter några snabba steg tillbaka mot Åses hus kunde man konstatera att köket där man lämnat henne var tomt. Sigvold kikade ut mellan springorna på det igenbommade köksfönstret och såg till sin fasa hur polismästaren och hans båda assistenter släpade iväg den vilt skrikande Åse mot bron trots att kvinnan gjorde panikartat motstånd. De båda detektiverna tvekade. Oddsen för att ingripa mot poliserna var inte lysande och hade de dessutom brovakterna och borgmästarens män på sin sida så skulle det med all säkerhet sluta riktigt illa. Istället bestämde de sig för att skapa en skenmanöver i läkarens hus och tog med sig Åses karta som fortfarande låg kvar på köksbordet. Efter att Ebbens fått injektionen med ”Regen” och hastigt tillfrisknat från sin tidigare skada fick man tag på en flaska läkarsprit som hälldes över en gammal nedsutten soffa i husets allrum. Med några svavelstickor från köket satte man eld på soffan och lämnade den bundne läkaren i det rykande huset som snart stod i lågor.

Precis som de hade planerat kom nu vakterna springande från sin postering vid bron och gjorde det enkelt för Sigvold och Ebbens att hasta över mot polisstationens tukthus som visade sig vara tomt. Efter en hastig genomsökning av huvudbyggnaden fann man en karta där husen med grönblodiga byborna var överkryssade. Man kunde samtidigt konstatera att varken Åse eller poliserna gick att finna och att de troligtvis gett sig av mot den mystiska byggnaden i Mozonen. Ebbens gick och packade förnödenheter från polisstationens pentry medan Sigvold studerade Åses karta som skulle föra dem rätt in i den förbjudna zonen.

Två dagar senare hade man passerat många varningsskyltar och sett hur växter och insekter syntes allt mer förvridna ju närmare zonområdet man vandrare. Sigvold hade vid ett tillfälle orienterat sig fel och varit nära att halka ner i ett neonfärgat vattendrag alldeles vid kanten av den dåligt upptrampade stigen. I ett polarblått skogsparti stannade man tvärt då man kunde urskilja en byggnad i B-tong genom det vanställda bladverket. Området framför dem hade röjts upp till en gårdsplan där två beväpnade män vaktade en metallglänsande fyrkant i mitten på den grådaskiga byggnadskolossen. Trattprydda stolpar i vit metall lyste upp området då vintermörkret än en gång börjat falla.

Ebbens gick ner på huk och tog sikte på en av männen samtidigt som Sigvold gjorde sig redo med sin skarprättarpistol. Ebbens skott träffade den ene av vakterna men lyckades inte fälla honom. Istället hade de båda vakterna uppmärksammat dem och rusade nu mot dem med sina karbiner redo. Sigvold vars pistol inte var konstruerad för långskytte väntade tills vakterna kom tillräckligt nära och efter en snabb skottväxling hade han fällt den ene vakten. Ebbens hade samtidigt hunnit ladda om och fällde den andre vakten innan han hunnit besvara elden.

Efter att ha genomsökt de grönblodiga kropparna och plockat åt sig både rustning, gevär och en id-bricka begav man sig fram till den metallglänsande fyrkanten som förmodades vara komplexets ingång. Sigvold förde in id-brickan i en smal springa som ryckte tag i kortet och strax därpå gled fyrkanten isär med ett pysande ljud och en mörk öppning skymtades. Efter att ha smygit sig in tändes rummet upp av en ljusanordning och en stor golvplatta visade sig fungera som hissanordning med elektroniska reglage. Sigvold plockade åter på sig id-brickan som han fann vid dörrens insida och man begav sig därefter ner i underjorden med hissen.

Rummet nedanför hade väggar av vitglänsande metall och innehöll tre dörrar och en dubbeldörr av röd metall. Sigvold skulle just mata in id-brickan i springan vid dubbeldörren då en dusch av färglös vätska sprayades över dem. Ebbens blev ängslig över vätskan som inte heller luktade något men Sigvold som visste mer om forntiden försäkrade att detta säkerligen var någon form av renande medel som förfäderna använde för att hålla sjukdomar borta.

På andra sidan dubbeldörren fann man en lång upplyst korridor vars ände ej gick att urskilja. Efter en lång och tröttsam vandring kom man efter tjugo minuter fram till ännu en dörr. Framför dörren låg fem kroppar som gav ifrån sig en stank av ruttna växter men var inte utsatta för något synligt våld. Ebbens gick fram för att undersöka kropparna närmare men eftersom han var så observant såg han i sista sekunden några dolda munstycken och hann backa undan just som dödlig giftgas släpptes lös framför dörren. Hostande efter att ha andats in lite av gasen gjorde han tecken åt Sigvold att strunta i dörren till dess att han hade hittat gasmasker och återvände istället tillbaka till hissrummet.

Genom dörren i motsatt riktning kom man in i ett T-format rum med dörrar i varje ände och med en stor glasskiva i taket. När dörren stängts bakom dem blev det plötsligt varmare och skivan i taket började lysa violett samtidigt som ett mekaniskt tjutande ljud hördes. Efter någon minut slocknade plattan igen och både Sigvold och Ebbens kände sig märkbart välmående som om all den strålning man fått utstå under vandringen i zonen avlägsnats. Man öppnade dörren framåt och kom in i ett stort rum där två män genast avlossade sina karbiner mot dem. Både Sigvold och Ebbens träffades i ansiktet varpå Sigvold skulle besvara skotten just som hans pistol klickade. Ebbens lyckades samtidigt skjuta sin motståndare så det gröna blodet skvätte. Ytterligare skottväxling tog vid och Sigvold slet fram den karbin han tagit från en av vakterna utanför komplexet. Motståndarnas ammunition tog slut och de kom nu springande med gevärskolvarna i högsta hugg. Ebbens skulle just skjuta den ene motståndaren då även hans karbin klickade. Han lyckades snabbt dra sin kniv istället och mötte den framrusande motståndaren med ett dödligt hugg i magen. Den stackars Sigvold hann dock aldrig agera då hans motståndare lyckades få in en serie kraftfulla träffar med sitt tillhygge och fällde den livlöse Sigvold till golvet. Ebbens kunde utan problem sänka ett dödande hugg i Sigvolds fiende men räddningen kom för sent. Tågögd föll Ebbens ihop vid sin döde vän. Hur skulle han ensam ha en chans att överleva i bunkern?


Den mystiska byn

Det var en alldeles vanlig eftermiddag, vintern 92 pt. då Sigvold och Ebbens som vanligt var på väg att låsa kontoret efter ännu en oroväckande händelselös dag. Hyran skulle snart betalas och kassalådan var nästan tom. De båda vännerna hade precis kommit fram till att man skulle försöka dränka sorgerna nere på puben ”Bunkern” i Hindenburgs marknadsdistrikt då det knackade på dörren.


En propert klädd herre presenterade sig som budbärare och lämnar fram ett brev som pryddes av det mäktiga handelshuset ”Von Rijn”´s sigill. Brevet innehöll en kortfattad uppmaning om att man skulle infinna sig inom kort vid stenpiren i hamnen om man var intresserad av ett välbetalt uppdrag, och var undertecknat av självaste Nicholas von Rijn som var en av nationens mest beryktade handelsmän.

Kort därpå, i de dimmiga och dunkla hamnkvarteren plockades man upp av en båt och efter en kort färd över Malsjöns smutsiga vatten eskorterades de båda privatdetektiverna in i ett flott kontor på Von Rijn´s storslagna handelspalats, beläget i Östaden.

Von Rijn var en fetlagd äldre man som hälsade dem från sin plats bakom det blankpolerade skrivbordet och bad dem slå sig ner.

”Mina herrar! Jag har bjudit in er hit för att diskutera ett ytterst känsligt ärende. Jag är mycket bekymrad över min äldre bror Ragnar Von Rijn. Min brorsdotter Åse var på besök här för någon månad sedan och berättade att hennes far hade fått för sig att hans vänner inte längre var hans vänner. Åse, som fann detta lustigt, hade försäkrat sin far om att han inte borde göra sig ovän med folk i onödan men han menade att vännerna var bedragare som bara såg ut som hans riktiga vänner. Jag fann det hela rätt oroväckande, eftersom jag är rädd att min stackars bror fått ett mentalt sammanbrott och kontaktade därför Fridtjuv Bergers detektivbyrå där Fridtjuv själv förklarade ohyffsat att han inte kunde lägga tid på en man som blivit virrig på äldre dar. Hans medarbetade, det muterade marsvinet Lollo Janko, hejdade mig på vägen därifrån och lovade dock att undersöka saken. Det har nu gått flera veckor och jag har inte hört ett ljud från fröken Janko men jag gissar att ärendet helt enkelt inte var intressant nog. Därför hoppas jag istället att ni vill hjälpa mig. Både Ragnar och Åse bor i en by i södra Pyri vid namn Mos Mosel. Jag vill att ni hämtar hit Ragnar så han får kvalificerad vård för sina hjärnspöken och är beredd att betala 1000 krediter för besväret.”

Sigvold jublade inombords då pengarna skulle kunna rädda byråns usla ekonomi och tackade utan betänketid ja till ärendet. Han menade dock att ett förskott på 300 krediter behövdes för att täcka utlägg och lyckades med sitt välslipade affärssinne få Von Rijn att motvilligt gå med på denna kompromiss.

Efter flera dygns båtresa med flodbåten ”Gyllengryn” längsmed Österhavskusten och senare på flod genom Hultamarken anlände man till byn Muntermåla som låg strax norr om Frihetens slätter. Man vandrade vidare sydost och nådde lång om länge den lilla byn Mos Mosel vars gårdar kretsade kring en mindre flod.

Det första som fångade männens uppmärksamhet var en brandhärjad husgrund några hundra meter från grusvägen in mot byn. En snabb genomsökning av resterna klarlagde att branden var gammal och troligtvis inte kopplad till deras ärende i byn. Istället gick man vidare till granngården och konstaterade att dörren stod på glänt samt att huset verkade ha lämnats i all hast. Man korsade grusvägen över till nästa hus som visade sig vara tillbommat och avspärrat av byns polismästare. På nästa fastighet såg man nu en kraftig karl som högg ved på gårdsplanen. Mannen som hette Snuve bodde på gården med sin familj och kunde berätta att Ragnar Von Rijn bodde längre ner på vägen. När Sigvold började förhöra sig om mystiska händelser i staden berättade mannen att polismästaren och hans två assistenter försvann för någon månad sedan och sedan de dök upp igen för någon vecka sedan så har de betett sig egendomligt och hälsar inte längre. Dessutom hade han sett hur det igenbommade grannhuset nyligen bebotts av ett muterat marsvin från Hindenburg.


Fundersamma över den underliga byn fortsatte man över till Ragnar Von Rijn´s gård. Ragnar själv öppnade dörren och ville mystiskt nog inte kännas vid något problem med sina vänner och menade att brodern i Hindenburg måste ha misstagit sig. Ebbens som med sin mentala kraft kunde läsa av Ragnars sinnen märkte bara att den gamle mannen inte utstrålade någon oro utan snarare en allmän känslokyla som inte gick att sätta fingret på. Ragnar hade inga som helst planer på att resa till Hindenburg och smått uppgivna vandrade man över tullbron och till en mjölnare som inte heller han var särskilt pratsam. Grannhuset var ännu ett tillbommat hus och istället valde man att besöka borgmästaren som efter en dispyt med husets vaktstyrka tog emot på sitt kontor. Sigvold sammanfattade de märkliga händelserna varpå den stele borgmästaren nickade och menade att han länge misstänkt att något inte stod rätt till men bad männen återkomma följande dag så han tills dess kunde undersöka saken lite närmare.

Ebbens gjorde en ny sinnessökning och insåg till sin fasa att varken borgmästaren, dennes fru eller vakten i rummet hade mänskliga känslor. Man tackade för pratstunden och skyndade tillbaka till Snuves gård där man blev erbjudna att sova i stallet. Samma natt vaknade man av att polismästaren och hans assistenter knackade på hos familjen och efter en kort dispyt fördes familjen bort. Sigvold och Ebbens smög efter på avstånd och såg hur familjen låstes in i polisstationens tukthus. De båda avvaktade en stund och smög sedan in i det olåsta polisstationen och stal nycklar till tukthuset så den uppskakade familjen kunde fly.

Efter en frukost på byns värdshus kunde man konstatera att Ragnars dotter Åse tydligen bodde i ett eget hus i byn men att detta hus var det igenbommade huset bredvid mjölnarens. Man återvände för att undersöka huset men blev avbrutna av en överdrivet trevlig granne som försökte bjuda in dem på en tidig lunch. Grannen menade att något underligt var i görningen och att allt börjat sedan det muterade marsvinet dykt upp. Sigvold och Ebbens insåg nu att de var tvungna att utforska huset där Lollo Janko bott och besökte smedjan där smederna snabbt tillverkade några rejäla dyrkar. Utan några större besvär öppnade Ebbens den låsta dörren till det hus där Lollo Janko bott och efter en snabb genomsökning fann man den stackars marsvinshonan ihjälskjuten i en skrubb i källaren. I hennes packning fann man en apparat som Sigvold identifierade som en kodknäckare.

Misstänksamma beslutade man sig för att besöka borgmästaren igen. Husets båda vakter ledde denna gången in männen i ett bibliotek där poliserna väntade med dragna vapen.  Eldstrid utbröt men utan att bli träffad lyckades Sigvold få fram sin skarprättarpistol och sköt ihjäl en av vakterna vars kropp snart badade i grönt blod. Ebbens träffades av en kula som rev upp ett fult sår i hans ansikte men de båda männen lyckades därefter fly ur huset med kulorna vinande kring sig.

Det gröna blodet hade slutligen bekräftat det som detektiverna misstänkte. Någon form av klonvarelser hade börjat kopiera byns befolkning och tog systematiskt över deras plats i samhället.

Introduktion

Det högteknologiska framtidssamhället har gått under. I ruinerna efter "den stora katastrofen" kämpar en samling överlevare för att klara livhanken i en bister och apokalyptiska gryningstid. I de förbjudna zonernas stålskelett pågår ständig jakt efter resten från den gamla tidens teknologi och i den bräckliga samhällskonstruktionen Pyrisamfundets huvudstad Hindenburg pyr illvilja och fördomar i den infekterade Mutantfrågan, vars lösning kommer bestämma framtidens förhållande mellan priviligerade människor och de föraktade mutanterna. I skuggorna av stadens sotiga fabrikskvarter och glamorösa inrättningar rör sig också psi-mutanterna, fruktade och jagade för sina mentala krafter och svårbegripliga mål.

Välkommen till rollspelsbloggen Förbjuden Zon!


Kampanjen kommer innefatta både de gamla originaläventyren från Äventyrsspel (Mutant/Mutant 2) men även de senare utgivna äventyren från Järnringen (Mutant: UA) samt eventuellt vissa andra äventyr hämtade ur bl.a. speltidningarna Sinkadus och Fenix.

Vi har valt att använda oss av Fria Ligans alternativa regelverk "Version Noll" (V0) som är ett snabbt regelsystem med fokus på drama och som ytterligare framhäver den postapokalypiska värld som Mutant är.

Här följer en kort introduktion av spelets rollpersoner. Notera att siffrorna inom parantes är uppgifter om födelse samt (eventuell) död.

Sigvold Sorghammer - IMM (63 pt. - 92 pt.)
Uppväxt i Hindenburgs finare kvarter där fadern var en framgångsrik affärsman med farliga bekanta. Sigvold tvingades fly när en okänd gärningsman mördade föräldrarna och levde undangömd i Kåkstadens slumkvarter där han blev god vän med den läkekunnige Ebbens Ackerlanz. Fast besluten om att hämnas sina döda föräldrar skrapade han ihop tillräckligt med krediter för att starta sin egen verksamhet, en detektivbyrå, för att vid sidan av den dagliga verksamheten skaffa sig information som leder fram till mördaren.

Dödades i sammandrabbning med lil i Mozonens Biobunker VII.

Ebbens Ackerlanz - PSI (68 pt.)
Ebbens växte upp ensam i Hindenburgs kåkstad där han försörjde sig på småbrott tills han en dag greps på bar gärning av den gamle pensionerade översten Rufidor Ludom från Pyrisamfundets armé. Översten tyckte av någon anledning synd om Ebbens och gav honom både logi och medicinsk utbildning. Med den kunskapen har han sedan hjälpt behövande i Kåkstaden där han även mötte Sigvold.

Wallé 2.01 rev1138b - RBT (?? pt.)
Automat (som först antogs vara en icke-muterad man) påträffades av Ebbens i ett av rummen i Biobunker VII. Efter att ha lyckats återskapa sina minnesbankar började han följa Ebbens som assistent.

Luxor Ratatosk - MD (69 pt.)
Muterad ekorre och postiljon från Göborgs apirantstad som mötte Ebbens vid Nackby diligensstation under en leverans till Peckwick-klubben.

Otto Schneider - IMM (66 pt.)
Avhoppad ulvebo som följde med Ebbens, Luxor och Wallé som specialist på ett uppdrag åt sekreta utskottet.

RSS 2.0