I reptilmännens klor

Ebbens vaknade följande morgon av att gästsalen var iskall. Den okände automaten som hjälpt honom mot dråparträdet satt i någon form av viloläge i ett hörn. En muterad ekorre vid namn Luxor hade också vaknat. De båda hade småpratat redan kvällen innan och bestämde sig nu för att söka upp stationschefen Börge för att se vad som stod på. Snart hade man tillsammans med honom konstaterat att någon hade stulit ett kugghjul i ångmaskinen som brukade värma upp gårdshusen på diligensstationen. "Kugghjulet måste hittas, annars kommer vi frysar ihjäl" konstaterade han och snart hade Ebbens och Luxor åtagit sig att finna kugghjuls-kleptomanen. Man började med att knacka dörr och kunde snabbt konstatera att drängen Algot Forsbro inte var i sin stuga. Läkekvinnan Sirpa som skött om Åse sedan ankomsten kunde berätta att Algot tidigare bott i algfarmarbyn Rulsjö och föreslog att han kanske gett sig av dit. Ebbens hade redan vid ankomsten dagen innan konstaterat att Sirpa var psioniker men ingen av dem hade sagt något då sådana krafter var illa omtyckta bland vanligt folk. Han fick också höra från det gamla paret som funnits med under middagen att en roddbåt gett sig av under natten. Var drängen inblandad och nu hade flytt till sin gamla hemby?

Efter en ilsken dispyt med den försupna kusken Dalf, som helst av allt ville fortsätta mot Hindenburg, så lyckades man övertala honom om att först ta en avstickare tillbaka söderut mot Rulsjö. Luxor berättade under färden att han var postiljon med bud mot Peckwick-klubben i Hindenburg. Frusna från resan nådde Ebbens och Luxor några timmar senare den lilla byn. Här fick man snart möta byäldsten Åskar Groot som menade att ingen Algot någonsin bott i byn varpå Ebbens började undra om det var  Åskar, Sirpa eller Algot som ljög om detta. Efter att ha fått värma sig vid elden på en av gårdarna satte diligensen åter fart mot Nackby. Efter att ha fått utstå klagosånger från Dalf om att aldrig blanda sig i andras bekymmet så närmade man sig på eftermiddagen byn och kunde redan på håll urskilja rökpelare från platsen. Luxor som gissade att man gått igång en vedkamin fick snabbt tänka om då man snart såg att röken kom från flera nedbrunna gårdshus. Börge, den gamle mannen och den oroliga kvinnan som tidigare rest med diligensen låg alla ihjälskjutna på gårdplanen medan Börges fru Ullis satt gömd och gråtande tillsammans med sina småpojkar. "Algot kom tillbaka med en grupp marodörer" lyckades hon pressa fram. När de inte fann något av värde så brände de ner flera stugor och förde med sig Sylva, Sirpa och Åse. Börge och de andra försökte stoppa dem men blev dödade. Ebbens rotade i den brinnande husgrunden och fann snart den hibernerade automaten som nu såg riktigt risig ut. Han flyttades in i det sista kvarvarande huset samtidigt som en av småpojkarna kunde berätta att han hört Algot få order av marodörerna om att föra kvinnorna till Näckrosen varpå Algot rott iväg med dem ut i Vättaträsket. Ingen visste vad Näckrosen var för något men Ebbens kunde med sin mentala kraft känna Sirpas närvaro och färdriktning varpå han föreslog att han själv och Luxor skulle bege sig efter kvinnorna i nöd. Dalf som tröttnat på allt elände gjorde ett försök att lämna dem i sticket men Ebbens teleporterade sig upp på diligensvagnen varpå den muterade sorkkusken försvann till fots, vrålade av rädsla.

En spöklik dimma omgärdade Ebbens och Luxor när de rodde fram genom sumpmarken. På sina ställen låg snön tät över små kobbar och bitvis fick man pressa båten genom isbildningar och snåriga buskage. Snart fann man ett rev där Algots roddbåt låg söndertrasad och Luxor kunde med sin väl utvecklade hörsel höra hur någon klafsade runt i närheten. Strax såg man Algot som ensam stövlade runt snörvlandes och då man konfronterade honom började han storgråta och bad om förlåtelse. Han bekände att han inte var från Rulsjö utan istället hade band till marodörklanen som han hoppats skulle uppskatta det teknologiska kugghjulet. Istället hade männen blivit giriga och velat plundra diligensstationen vilket hade slutat i slakten på de oskyldiga. Kvinnorna hade han blivit beordrad att föra till handelsstationen Näckrosen i träsket men halvvägs dit hade de tillfångatagits av den lokala reptilstammen "rödfjällen". Algot lyckades dock fly och vandrade nu planlöst runt utan att veta vad han skulle ta sig till. Ebbens skulle just föreslå att man fortsatte mot reptilmännen då det prasslade till i ett buskage. En sumpvarg kastade sig emot dem men man lyckades fälla monstret innan det han göra någon skada.

Med Algot bunden begav man sig nu mot reptilmännens boplats som visade sig vara en stor kulle där en muterad ödlekrigare vaktade en platta som stod lutad mot ingången. Ebbens tog sikte på ödlan från ett buskage medan Luxor gick fram med den bundne Algot och frågade efter kvinnorna. Ödlan betraktade honom noga innan han nickade men menade att vapen måste lämnas på utsidan. Snart hade han fört med sig Luxor och Algot ner i ett underjordiskt komplex där han mottogs av stammens andliga ledare.  Luxor lämnade över den vilt protesterande Algot som gåva och försökte övertala ledaren att släppa kvinnorna och att visa upp sitt fantastiska samhälle, men lyckades inget vidare med förhandlingen. Snart stod han åter på utsidan men hade bara lyckats få med sig den snyftande Sylva i utbyte.



Efter att ha förhört kvinnan så kunde hon berätta att Sirpa fortfarande fanns kvar hos reptilmännen. Åse hade däremot hämtats bytts bort till en handelsman på Näckrosen. Ebbens suckade. Utan Algot skulle man inte kunna hitta till Näckrosen och att försöka angripa reptilmännens samhälle vore att skriva under sin egen dödsdom.  Han drabbades av en inre kris då han i detta läge inte förmådde att hjälpa de nödställda utan bestämde sig för att lämna dem åt sitt öde. Snart hade man återvänt till Nackby där Sylva återförenades med sin mor och sina syskon. Ebbens plågades länge av hur Sirpas närvaro allt mer tynade bort ur hans sinne och kände därför ingen glädje då diligensvagnen slutligen återvände till Hindenburg. Han tog farväl av Luxor som avslutade leveransen till Peckwick-klubben och där blev hyllad efter att anförande om de mystiska "rödfjällen" i Vättaträsket.

Ebbens hade undertiden konstaterat hur detektivbyrån blivit inhyst i en källarvrå sedan hyran inte betalts i tid. Saken blev inte bättre av att Von Rijn och hans livvakter kom på besök och frågade efter Ragnar. Ebbens berättade kort hur både Ragnar och Sigvold dödats i Mos Mosel men utelämnade av naturliga skäl Åses ovissa öde. Den chockade Von Rijn fann sig snabbt och beskyllde Ebbens för att ha misslyckats med uppdraget varpå han krävde att få tillbaka sina pengar. Ebbens lyckades dock komma överens med mannen och lämnade istället ifrån sig Lollo Jankos kodknäckare som kompensation. Ebbens suckade tungt och lutade sig tillbaka i en gammal trasig fåtölj. Vad skulle hända härnäst?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0