Det anskrämliga trädet

Ebbens ryckte till och såg sig omkring. Ett ljud från en av sidodörrarna hade fångat hans uppmärksamhet. Han såg sig snabbt om efter ett tillhygge och fick tag i de grönblodiga männens skarprättarkarbiner varav en snabbt laddades med ny ammunition. Sakta, sakta, smög han upp från sin plats på golvet i bunkerns kök med karbinmynningen stadigt riktad mot sidodörren. Kanske var det Åse von Rijn som satt inlåst bakom dörren, eller var det ännu en grönblodig? Han håvade upp id-brickan från Sigvolds döda kropp och lät den öppna dörren.

På insidan fanns ett litet kvadratiskt rum med en säng och ett skåp. I ett hörn satt en man ihopkurad med ansiktet försjunket i händerna. Ebbens siktade mot honom med karbinen och frågade med darrande röst vem han var.
"Jag... jag vet inte?" blev det, för båda sidor, förvånande svaret.
"Vadå vet inte?" försökte Ebbens. "Hur hamnade du här?".
"Ingen aning. Vem är du själv?" snäste mannen, som uppenbarligen tröttnat på utfrågningen.
"Mitt namn är Ebbens Ackerlantz, jag och min kompanjon..." han avbröt sig och pekade dyster på den ihjälslagne Sigvold. "...vi kom hit för att rädda en kidnappad kvinna"
Mannen på golvet reste sig vilket fick den ännu misstänksamme Ebbens att ta ett steg bakåt. Med sitt muterade sinne försökte han avgöra om den mystiske mannens bar på fientliga avsikter men drabbades istället av en blixtrande huvudvärk som gjorde honom utmattad. Han tvekade en sekund men bestämde sig trots allt att för stunden lita på främligen. Även om mannen verkade underlig så bar han iallafall inte samma kyliga sinnesuttryck som de grönblodade.

Ebbens kastade över en oladdade skarprättaren mot mannen som reflexmässigt tog emot den i ett vant grepp och efter ett kort övervägande delade Ebbens med sig en näve av de patroner som fanns kvar. De båda såg sig nu för första gången riktigt omkring i rummet och observerade en form av högteknologiskt pentry samt hyllor fyllda med matkonserver. Främligen plockade åt sig Sigvolds värja samtidigt som Ebbens genomsökte övriga sidodörrar men fann bara rum med identisk inredning till det där han först funnit främligen.

Utan att finna ledtrådar till den kidnappade Åse återvände man nu till hissrummet och valde den vänstra dörren som visade sig leda ner i en upplyst korridor. Med höjda vapen smög man sig framåt och konstaterade flera dörrar längs metallgångens sidor. Ebbens gjorde tecken åt främligen och körde in id-brickan i den första dörrspringan till höger. Dörren föll åt sidan med ett lätt pysande och avslöjade en metallvarelse med ett pistolliknande föremål riktat mot dem. Den namnlöse främlingen som Ebbens funnit i köket intog blixtsnabbt försvarsposition men skottväxlingen uteblev. Istället hördes en monoton röst inifrån rummet som bjöd in dem. Rummet var kvadratiskt och innehöll förutom några smala sidodörrar en vägg full av övervakningsskärmar som visade olika delar av komplexet. Rösten, som tillhörde den bekymrade huvuddator förklarade att den snarast möjligt ville avlägsna den trädväxt som sedan länge slagit rot i anläggningens biobassäng samtidigt som datorn förstorade upp en övervakningsbild från ett dunkelt rum där ett robust och motbjudande träd växt sig fast på en ö av b-tong i bassängens mitt. Stammen var täckt av sjuklig grågrön bark och trädkronan utgjordes av ett buskverk tentakler i vars mitt fanns en öppning med sylspetsiga tänder, omgärdad av flygfän.

Ebbens rös till. Var det den vidriga missfosterväxten som var upphov till händelserna i Mos Mosel och de grönblodiga klonernas skapare? Förmodligen betydde detta att de försvunna människorna redan var döda. Hade även Åse von Rijn fått sätta livet till? Han bad datorn visa samtliga övervakade rum i komplexet. Som svar fick han snart syn på två bilder där den ena visade de två polisassistenterna från Mos Mosel, vid några dataskärmar. Den andra visade en verkstad där polismästaren stod böjd över ett bord och skruvade med något. Ebbens bad datorn spärra låsmekanismen till de båda rummen och att datorn skulle projicera en karta över komplexet. Efter en snabb överblick kunde Ebbens avgöra positionen på de rum där poliserna höll till samt bassängen med trädet. Åse von Rijn var dock fortfarande försvunnen.

Ebbens funderade. Kanske hade datorn lagrat tidigare övervakning i sin databank. Han bad datorn om tidigare dagars aktivitet och lyckades snart fånga en videoupptagning av Åse som släpades genom bassängrummet och vidare in bakom en dörr. Detta rum stod dock utan övervakning och Ebbens insåg nu att man var tvugna att konfrontera det anskrämliga trädet.

Undertiden hade den namnlöse främlingen sökt igenom rummets sidodörrar och funnit två radiosändare som han och Ebbens stoppade på sig. Han lyckades också observera en eldkastare i verkstaden där den ensamme polismästaren befann sig.
"Om vi hämtar eldkastaren kanske vi kan sätta eld på trädet" föreslog han.
Ebbens nickade.

Några minuter senare hade den namnlöse främlingen begett sig till verkstadens dörr och väntade tills Ebbens gett huvuddatorn klartecken på att avlägsna låsspärren. Ebbens meddelade via radiosändaren att kusten var klar varpå främligen öppnade dörren med id-brickan. Bakom dörren stod polismästaren ännu med ryggen vänd mot dörren eftersom det surrande ljudet i rummet gjort honom ouppmärksam. Främligen tog de sista stegen framåt och avlossade ett dödande nackskott på den intet ont anande polismästaren, vars gröna blod stänkte över arbetsbänken. Främligen lade därefter beslag på eldkastaren samt en behållare med ädelmetall och mötte upp Ebbens vid dörren till bassängen som huvuddatorn visat dem på kartan.


Dörren öppnades med ett svischande ljud och avslöjade det illaluktande rummet där bassängens brunsolkiga vatten bubblade av trädets ilska inför inkräktarna. Den namnlöse främlingen höjde eldkastaren men missade målet med eldstrålen då en av trädets tentakler gav honom ett direkt dödande slag som slet iväg honom genom luften och in i b-tongväggen. Ebbens avlossade samtidigt sin skarprättare men lyckades inte göra någon synlig skada och duckade själv undan en av trädets tentakler. Han förstod att han återigen blivit ensam kvar och skulle just backa ur rummet då han såg hur främlingen omtumlad reste sig upp igen. Ebbens trodde inte sina ögon. Hur var det möjligt att mannen överlevt? Längre hann man inte fundera innan främligen återigen avlossade eldkastaren och denna gång dränkte trädet i lågor. Vrålande svingade det sina brinnande tentakler till motattack vilket rev upp en djup reva i främlingens ansikte. Till både Ebbens och främlingens förvåning kom inget blod från såret utan avslöjade istället den elektronik som dolde sig under främlingens hud. Främlingen var en automat.

Ebbens avlossade på nytt sin skarprättare samtidigt som automaten tömde det sista av eldkastaren över det rasande trädet som nu stod i full brand. Därefter kastade han eldkastaren ifrån sig och avlossade sin skarprättare med en dödande kula så att trädet pysande och kvidande föll fritt ner i den grumliga bassängvätskan. De båda männen laddade om och fortsatte in genom den bakre dörren där de fann ett kyligt rum med en doft av växter som tycktes komma från ett nät med stora avlånga kapslar med ett grumligt grönaktigt innehåll. Automaten drog upp Sigvolds värja och skar upp kapsel efter kapsel som visade sig innehålla kvarlevorna från Mos Mosels bybor. Slutligen fann man också Åse i en av kapslarna. Apatisk men vid liv lyckades Ebbens släpa med henne ut ur komplexet samtidigt som automaten plockade åt sig en kasse med konserver från köket åt medresenärerna.

Flera dagar senare hade man lämnat Mozonens förrädiska förfall bakom sig utan några större missöden. Med hjälp av radblock-injektionerna från byläkarens hus i Mos Mosel såg Ebbens till att varken han själv eller Åse drog på sig zonröta. Färden fortsatte direkt mot Muntermåla utan att ta risken att färdas via Mos Mosel. Upprensningen i byn lämnade Ebbens med varm hand till någon annan.

Långt om länge nådde sällskapet fram till Muntermåla där det visade det sig att ångbåten mot Hindenburg ställts in eftersom floden norrut var bottenfrusen. Istället lyckades man få plats på en diligens som i maklig takt skulle ta dem samma sträcka med många stopp längs vägen.

Ytterligare några dagars resa förflöt utan incidenter och diligensen, som kördes av den surmulne mutantsorken Dalf Jölåker, färdades längs det vidsträckta Vättaträsket strax norr om Pirit. Åse som tidigare verkat vara på bättringsvägen insjuknade i feber och kräktes grönt slem vilket inte uppskattades av vagnens fjärde passagerare, en orolig kvinna som stigit på i Pirit.

Vid Nackby diligensstation steg resenärerna av för kvällen och stationschefen Börge och hans fru Ullis bjöd gästerna på en välsmakande "ärg i panna". Stationens läkekvinna tillkallades för att se om Åse och ge vård för Ebbens skador vilka båda blev väl omhändertagna. Automaten i sällskapet, som fortfarande inte återfått sitt minne, gjorde undertiden en reparation av sina skador men saknade reservdelar för att bli fullt återställd. Senare under kvällen fick man sällskap från grannstugan där ett äldre par bodde med drängen Algot som kom från grannbyn Rulsjö. Den gamle mannen smålog när sällskapet inte ville avslöja sitt ärende för resan och menade att de förmodligen var zonfarare likt Pyrisamfundets grundare, tillika kejsarens anfader Maximilian. Han höll därefter ett långt anförande om hur Maximilian lagt grunden till Hindenburg, hur han enat bosättare mot den fornmäktiga styggelsen Hydran och slutligen gett sitt liv när han utplånade densamme.

"Maximilian Skarprättare gav sitt liv när han besegrade Hydran, men lade samtidigt grunden för den stora återuppbyggnadens tid. Gryningsvärldens tid. Vår tid!" avslutade han.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0