Döden i Biobunkern

Vintermörkret hade sedan länge fallit då de båda kompanjonerna skyndade bort från bakhållet på Borgmästarens gård. Bakom sig hörde man ännu tumulten som antydde att den förrädiska borgmästaren och hans män var dem på spåren. Var det en underlig epidemi som drabbat Mos Mosel eller vilka var de grönblodiga klonerna? Vart hade de kommit ifrån och vad hade i så fall hänt med de riktiga byborna?

Ebbens blödde kraftigt från en skottskada i kinden vilken färgade snön röd under honom. Sigvold insåg att de inte skulle hinna fly långt och smög sig istället in bakom det närliggande och igenbommade huset där Von Rijns brorsdotter Åse sades ha bott. I skydd av mörkret plockade Ebbens fram sin läkarväska och gjorde med Sigvolds hjälp ett provisoriskt förband som stoppade hans blödning. De kände därefter på husets köksdörr som visade sig olåst. Med dragna vapen smög de sig in genom dörren och Ebbens slog sig ned på en stol medan Sigvold kikade in genom dörren till stugans allrum. Han uppfattade klicket från en osäkrad skarprättare och kände den kalla pistolmynningen mot tinningen. ”Släpp vapnet främling! Jag frågar inte två gånger!” väste en kvinnoröst och efter att både Sigvold och Ebbens gjort henne till viljes steg hon fram från sin plats vid sidan av dörren.
”Vilka är ni och vad gör ni här?” frågade hon med skarp ton. Sigvold presenterade sig och förklarade om uppdraget som man mottagit från Nicholas von Rijn samtidigt som han menade att kvinnan måste vara Von Rijns brorsdotter. ”Farbror Nicholas” sade kvinnan rörd och föll strax i tårar. Hon berättade med gråten i halsen hur hennes far Ragnar blivit bortfört av byns poliser för några dagar sedan. Åse hade blivit mycket misstänksam och följt efter dem ut i den närliggande Mozonen där sällskapet försvunnit in i en byggnad av grå och slät sten. Förskräckt hade hon återvänt till byn och ritat ner en karta för att kunna återvända till platsen med hjälp. Hon hade bara varit tillbaka i några dagar då fadern återvänt till byn, nu omänsklig och känslokall.

Byggnaden i zonen ruvade med största sannolikhet på hemligheten bakom de grönblodade kopiorna men detta behövde undersökas närmare. Ebbens frågade om det fanns någon medicin i närheten och Åse nickade och berättade att grannen Mårgan Daal var läkare i byn. Hon varnade dock för att även doktorn försvunnit för några veckor sedan och varit mystisk vid hemkomsten.

Sigvold och Ebbens smög sig genom buskagen på husets baksida och över till det nedsläckta grannhuset där en källartrappa slutade vid en låst dörr. Ebbens plockade fram sina dyrkar och strax var de inne i den dunkla källaren där ett enklare mottagningsrum även innehöll ett kassaskåp med kombinationslås. Sigvold tog fram kodknäckaren man funnit hos den döda Lollo Janko och efter en synkronisering mellan maskinen och skåpet klickade det till i skåpslåset. Man fann både pyriska kontanter och några ampuller läkedrog. Ebbens som studerat medicin tog tag i ampullen med etiketten ”Regen” och skulle just instruera Sigvold i hur den skulle injiceras då de hörde en harkling som fick dem att snurra runt. Vid trappan som ledde upp till bottenvåningen stod den som förmodades vara byläkaren och som sade med överlägsen ton i rösten:
-  ”Nu vill jag att ni lyssnar noga på mig och ställer er några viktiga frågor. Hur skall ni fly? Vart skall ni söka skydd? Vem skall gömma er? Det är lönlöst! Det finns ändå inga som er kvar längre! Jag förstår att ni är lite rädda och det är ok. Jag förstår att ni är förvirrade men all den förvirringen kommer försvinna när ni överlämnat er till oss”
- ”Vi tänker aldrig överlämna oss!” svarade Sigvold ”Vilka är ni och vad har hänt med byborna?”.
Läkaren svarade inte utan gav istället ifrån sig ett onaturligt leende som förde med sig rysningar. Han vände upp i trappan och sade åt dem att följa med men Sigvold hade tröttnat på diskussionen och drämde istället sin pistolkolv i bakhuvudet på läkaren så denne gick i golvet med en duns. Någon minut senare hade de bundit fast den medvetslöse läkaren på en stol och Ebbens hade också skurit ett snitt i läkarens arm vilket visade på att även dennes blod var grönaktigt. De hade just bestämt sig för att söka igenom resten av huset då kvinnoskrik hördes på utsidan. Efter några snabba steg tillbaka mot Åses hus kunde man konstatera att köket där man lämnat henne var tomt. Sigvold kikade ut mellan springorna på det igenbommade köksfönstret och såg till sin fasa hur polismästaren och hans båda assistenter släpade iväg den vilt skrikande Åse mot bron trots att kvinnan gjorde panikartat motstånd. De båda detektiverna tvekade. Oddsen för att ingripa mot poliserna var inte lysande och hade de dessutom brovakterna och borgmästarens män på sin sida så skulle det med all säkerhet sluta riktigt illa. Istället bestämde de sig för att skapa en skenmanöver i läkarens hus och tog med sig Åses karta som fortfarande låg kvar på köksbordet. Efter att Ebbens fått injektionen med ”Regen” och hastigt tillfrisknat från sin tidigare skada fick man tag på en flaska läkarsprit som hälldes över en gammal nedsutten soffa i husets allrum. Med några svavelstickor från köket satte man eld på soffan och lämnade den bundne läkaren i det rykande huset som snart stod i lågor.

Precis som de hade planerat kom nu vakterna springande från sin postering vid bron och gjorde det enkelt för Sigvold och Ebbens att hasta över mot polisstationens tukthus som visade sig vara tomt. Efter en hastig genomsökning av huvudbyggnaden fann man en karta där husen med grönblodiga byborna var överkryssade. Man kunde samtidigt konstatera att varken Åse eller poliserna gick att finna och att de troligtvis gett sig av mot den mystiska byggnaden i Mozonen. Ebbens gick och packade förnödenheter från polisstationens pentry medan Sigvold studerade Åses karta som skulle föra dem rätt in i den förbjudna zonen.

Två dagar senare hade man passerat många varningsskyltar och sett hur växter och insekter syntes allt mer förvridna ju närmare zonområdet man vandrare. Sigvold hade vid ett tillfälle orienterat sig fel och varit nära att halka ner i ett neonfärgat vattendrag alldeles vid kanten av den dåligt upptrampade stigen. I ett polarblått skogsparti stannade man tvärt då man kunde urskilja en byggnad i B-tong genom det vanställda bladverket. Området framför dem hade röjts upp till en gårdsplan där två beväpnade män vaktade en metallglänsande fyrkant i mitten på den grådaskiga byggnadskolossen. Trattprydda stolpar i vit metall lyste upp området då vintermörkret än en gång börjat falla.

Ebbens gick ner på huk och tog sikte på en av männen samtidigt som Sigvold gjorde sig redo med sin skarprättarpistol. Ebbens skott träffade den ene av vakterna men lyckades inte fälla honom. Istället hade de båda vakterna uppmärksammat dem och rusade nu mot dem med sina karbiner redo. Sigvold vars pistol inte var konstruerad för långskytte väntade tills vakterna kom tillräckligt nära och efter en snabb skottväxling hade han fällt den ene vakten. Ebbens hade samtidigt hunnit ladda om och fällde den andre vakten innan han hunnit besvara elden.

Efter att ha genomsökt de grönblodiga kropparna och plockat åt sig både rustning, gevär och en id-bricka begav man sig fram till den metallglänsande fyrkanten som förmodades vara komplexets ingång. Sigvold förde in id-brickan i en smal springa som ryckte tag i kortet och strax därpå gled fyrkanten isär med ett pysande ljud och en mörk öppning skymtades. Efter att ha smygit sig in tändes rummet upp av en ljusanordning och en stor golvplatta visade sig fungera som hissanordning med elektroniska reglage. Sigvold plockade åter på sig id-brickan som han fann vid dörrens insida och man begav sig därefter ner i underjorden med hissen.

Rummet nedanför hade väggar av vitglänsande metall och innehöll tre dörrar och en dubbeldörr av röd metall. Sigvold skulle just mata in id-brickan i springan vid dubbeldörren då en dusch av färglös vätska sprayades över dem. Ebbens blev ängslig över vätskan som inte heller luktade något men Sigvold som visste mer om forntiden försäkrade att detta säkerligen var någon form av renande medel som förfäderna använde för att hålla sjukdomar borta.

På andra sidan dubbeldörren fann man en lång upplyst korridor vars ände ej gick att urskilja. Efter en lång och tröttsam vandring kom man efter tjugo minuter fram till ännu en dörr. Framför dörren låg fem kroppar som gav ifrån sig en stank av ruttna växter men var inte utsatta för något synligt våld. Ebbens gick fram för att undersöka kropparna närmare men eftersom han var så observant såg han i sista sekunden några dolda munstycken och hann backa undan just som dödlig giftgas släpptes lös framför dörren. Hostande efter att ha andats in lite av gasen gjorde han tecken åt Sigvold att strunta i dörren till dess att han hade hittat gasmasker och återvände istället tillbaka till hissrummet.

Genom dörren i motsatt riktning kom man in i ett T-format rum med dörrar i varje ände och med en stor glasskiva i taket. När dörren stängts bakom dem blev det plötsligt varmare och skivan i taket började lysa violett samtidigt som ett mekaniskt tjutande ljud hördes. Efter någon minut slocknade plattan igen och både Sigvold och Ebbens kände sig märkbart välmående som om all den strålning man fått utstå under vandringen i zonen avlägsnats. Man öppnade dörren framåt och kom in i ett stort rum där två män genast avlossade sina karbiner mot dem. Både Sigvold och Ebbens träffades i ansiktet varpå Sigvold skulle besvara skotten just som hans pistol klickade. Ebbens lyckades samtidigt skjuta sin motståndare så det gröna blodet skvätte. Ytterligare skottväxling tog vid och Sigvold slet fram den karbin han tagit från en av vakterna utanför komplexet. Motståndarnas ammunition tog slut och de kom nu springande med gevärskolvarna i högsta hugg. Ebbens skulle just skjuta den ene motståndaren då även hans karbin klickade. Han lyckades snabbt dra sin kniv istället och mötte den framrusande motståndaren med ett dödligt hugg i magen. Den stackars Sigvold hann dock aldrig agera då hans motståndare lyckades få in en serie kraftfulla träffar med sitt tillhygge och fällde den livlöse Sigvold till golvet. Ebbens kunde utan problem sänka ett dödande hugg i Sigvolds fiende men räddningen kom för sent. Tågögd föll Ebbens ihop vid sin döde vän. Hur skulle han ensam ha en chans att överleva i bunkern?


Kommentarer
Postat av: Andy

Kul läsning, keep it up! :)

2010-11-17 @ 15:26:07
Postat av: SL

Tackar! Det kommer mer men går lite trögt då kampanjen går parallellt med den i Trakorien :)

2011-01-03 @ 20:19:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0